Förhoppningsvis inte bland det bästa Ingmar Bergman gjorde (jag har inte sett särskilt många av hans filmer ännu).
Den här var sådär.
När filmen äntligen tog slut brydde jag mig typ inte alls vad som hände med personerna i filmen. Nästan fullkomligt oengagerande. Usch.
Meh.
Gonatt.
Tjo.
Jodå, den här gör sig riktigt bra som film (nästan bättre än boken; inte riktigt samma sak förstås, men ändå). Sam Rockwell är fett med fin i huvudrollen som Victor Mancini.
Sexscenerna är inte riktigt lika explicita som i boken, av enligt mig ganska naturliga skäl (det är ju trots allt en amerikansk film det här).
Men den är bra. Riktigt bra. Har man läst boken innan kanske man saknar vissa grejer och detaljer (som alltid) men filmen är som film betraktat en bra sådan. Mer kompakt och rakare än boken. Och det är det jag menar med att den kanske är bättre än boken. Boken blir nästan lite väl tung och tjatig ibland (bra bok, men ändå!) medan filmen säger samma saker som boken, fast på en och en halv timme och därmed i lite högre tempo.
Bra film, jodå. Bra.
Kreuzschlitzschraubenzieher, smaka på det lite bara. Känn hur det verkligen rullar av tungan, eller nåt.
Kreuzschlitzschraubenzieher betyder helt enkelt stjärnskruvmejsel. Inte så knepigt när man delar upp det lite:
Kreuz – schlitz – schraubenzieher
Höjdarord. Och bra mycket jävligare att stava till än stjärnskruvmejsel.
Tyska – Svenska: 3-0
Chuck Palahniuk är väl kanske (nej, inte ens kanske) mest känd för sin bok Fight Club, som är mer känd som en film med Brad Pitt i en av huvudrollerna.
Choke är en annorlunda bok. Den handlar om Victor Mancini som är en sexmissbrukare vars mamma ligger på någon form av behandlingshem för människor som inte är riktigt som de ska i huvudet.
För att ha råd att betala för hennes behandling äter Victor Mancini på en ny restaurang varje kväll och låtsas sedan sätta maten i halsen för att sedan låta sig räddas av någon.
Och så vidare.
Han har dessutom ett komplicerat förhållande till sin mamma, eller kanske snarare till kvinnor över huvud taget.
Boken kan beskrivas som avgrundsdjupt mörk humor, men de flesta tycker nog inte att den är direkt rolig. Ibland skäms man nästan när man läser den; man vill lägga skiten åt sidan och låta Victor Mancini hålla på med de mer eller mindre motbjudande saker han gör. Man vill inte höra, vill inte se.
Samtidigt är det en oerhört fascinerande berättelse. Palahniuk har en väldigt speciell stil som är väldigt enkel, och väldigt rakt på. Det gör boken lättläst och ganska inbjudande till läsning, så att säga. Men eftersom den också är så rakt på så kan det ibland lite svårsmält. Han snålar inte med diverse kroppsvätskor om man säger så.
Spännande.
Tjo.
Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) är mycket nöjd över hur Trafikverket och SJ har hanterat tågkaoset.
Och så säger hon:
[…] man får ställa sig in på att ha julfirande någon annan dag.
Oh yes, citat till viss del taget ur sitt sammanhang, men ändå. Jistanes.
Som sagt, en mycket bra och trevlig film.
När som helst nu, så ska jag sova. Så stenhårt, bara sova. Yeah.
Nåväl. Så jag såg den.
Och den var okej. Lite för lång, och väldigt “fin”. Stundtals mycket rolig, och på det stora hela en trevlig upplevelse. Jason Segel naken, till exempel. Och bra musik. Fint.
Fint.
Tjo.
Har jag verkligen inte skrivit om den här tidigare? Nåväl.
Det här nog en av mina absoluta favoritfilmer. Trots att jag sett den en massa gånger sitter jag och flinar åt de mer eller mindre intelligenta skämten, mest hela tiden.
En del tycker den är så skojig, typ “åh, en zombiekomedi, så originellt”. Men vafan. Minst hälften av alla zombiefilmer jag sett (någonsin) skulle kunna kallas komedier. Det är liksom inget nytt, med den grejen. Det som är skojigt med Shaun of the Dead är att det är parodi på alla zombiefilmer. Det är kanske inte helt nytt det heller, men den gör det bättre än andra filmer jag sett.
Mycket bra. Mycket rolig. Visst märks det att jag är lite oengagerad, eh?
Tjo.
Manus och regi av Michel Gondry (Eternal Sunshine of the Spotless Mind).
Ja, detta är en helt underbar (och inte så lite konstig film).
Stéphane Miroux är en kille som alltid har haft lite svårt att skilja på drömmar och verklighet. Till en början verkar det vara ganska harmlöst, men det ställer till det, förr eller senare.
Alltså. Jag kan inte låta bli att älska den här filmen. Jag är sämst på att skriva just nu, men fan så bra den är. Och… ja.
Att drömmar och verklighet… Man vet inte när han drömmer, och… ja. Fan.
Bra.
Tjo. Gonatt.
JAG ORKAR INTE SKRIVA OM DENNA OCKSÅ!
Gary Oldman är dock bäst. Liksom, ibland ser man en film, och så ser man hans namn i eftertexterna och så tänker man “wtf, jag såg inte honom!?” och sen tittar man på filmen igen och så har typ värsta stora rollen. Sån är han. Sneaky. Man känner inte igen honom, typ. Läskig kille. Men grym.
Annars är väl filmen okej. Daniel Radcliffe var nästan sötare på den tiden än vad han är nu, vafan. Nåväl.
Denna är typ rolig. Roliga scener. Hade inte tänkt skriva något långt alls. Sen insåg jag hade gjort lite anteckningar. Men vafan. Det är blir extremt oengagerat, jag lovar.
Ja, som sagt. Alan Rickman (Snape) har ju varit grym i precis alla Harry Potter-filmerna, men han ges lite extra utrymme (typ) i denna och det är trevligt tycker jag. Fan så bra han är.
Och Jim Broadbent är ju också grym. Hm.
Annars så händer det ju egentligen inte jättemycket i den här boken. I boken så händer all egentlig action i olika minnen (tillbakablickar) och det är kanske aningen nertonat i filmen (jag kan minnas fel, mina minnen är inte att lita på).
Men hur som helst, det ges mer utrymme åt karaktärsutveckling och sånt skit i den här filmen, vilket är bra.
Och den är rolig också. Roligare än de tidigare, rentav. Skoj. Skämt, typ. Försökte hitta klipp men när jag äntligen hittade ett vettigt så var det “inbäddning inaktiverad på begäran”. Meh.
Tjo.
Körpergröße. Vilket jävla ord. Det betyder “kroppsstorlek”, men används i betydelsen längd (om människor), så vitt jag har förstått.
Det är så härligt tyskt på något sätt. Så oerhört funktionellt, och logiskt. Storleken på kroppen helt enkelt. Inga missförstånd eller liknande här inte; nej då. Det ska vara klart och rakt och tydligt. Tyskt, helt enkelt. Eller?
“Hon fortsatte gå mot sin älskade man och trampade på en tarm som fortfarande satt fast i hennes mage. Den slets av med ett köttigt ljud. Hon kände ingen smärta längre, men halkade till på det blodindränkta golvet och föll ner som ett tomt skal på golvet.”
Det är vad jag kallar underhållning. Lite sådär härligt videovåld. Det här är skräcklitteratur som skiter i vad kultursidorna på DN skulle tycka om dem. Det är härlig fulkultur som roar och äcklar (lite smått) till ungefär lika stora delar, och det är precis en sådan bok jag har längtat efter.
Christoffer Kohlberg är måhända inte någon ny Hjalmar Söderberg; språket känns lite opolerat på sina ställen (jag är måhända inte någon ny Hjalmar Söderberg jag heller, men jag tordes ju vara berättigad till egna åsikter). Men det är inte alltid det är hela världen; innehållet gör att man inte fäster alltför stor uppmärksamhet vid hur det presenteras.
Det är lite som den litterära motsvarigheten till en lågbudgetsplatterfilm med en fantastisk intrig, men med styltig dialog levererad av halvdana skådespelare. Fast kanske inte riktigt så illa ändå, personer i boken känns åtminstone stundtals trovärdiga och några gånger så rycker det faktiskt till lite i maggropen när någon av dem blir offer för de blodtörstiga råttorna.
För det är alltså det boken handlar om. Blodtörstiga, köttätande, muterade råttor. Jag sitter och flinar förtjust för mig själv när jag skriver det här för jag är oerhört glad över att det faktiskt har utkommit en bok i lilla Sverige om något sådant. Av ett förlag som uppenbarligen har för avsikt att publicera fler böcker i serien “Ond Bråd Död”. Det gör mig varm inombords, på riktigt.
Visst är inte boken utan sina problem. Som jag nämnde ovan är den inte något litterärt mästerverk direkt, men det förväntar man sig ju knappast heller, så det är inte något större problem enligt mig. Värre är det med de felstavningar och grammatiska konstigheter som förekommer på sina ställen i boken (inga exempel, för lat och nöjd just nu). Sådant som åtminstone jag tycker borde har korrigerats vid korrekturläsning av boken.
Men som sagt, den uppenbara skrivarglädjen som präglar boken och det faktum att den handlar om köttätande råttor gör att jag är villig att förbise alla sådana problem och bara köpa, köpa, köpa varenda bok som pryds av orden Ond Bråd Död på framsidan.
Dessutom bjuder den på en härlig liten vändning när slutet börjar närma, som jag inte direkt hade förutsett. Lite klyschigt var det kanske, men vafan. Det var skoj!
Det här skulle inte bli någon recension. Jag skriver ju inte recensioner. Nåväl.
Tjo!
Så här kunde det se ut förra vintern. Slutet av förra vintern, skulle jag tro. Fotat på film; det syns. Synd att det är så förbannat dyrt att fota film. Usch.
Och hur bra är inte denna då? Quentin Tarantino fick verkligen till det med denna absurda, övervåldsamma och vackra skildring av ett nazi-ockuperat Frankrike.
Det är måhända inte en typisk Tarantino-film, men ändå… Långa, pratiga scener och närbilder på fötter. Jodå. Det finns där.
Och Brad Pitt. Liksom. Brad Pitt gör vilken film som helst till ett mästerverk (inte sant, men önskvärt).
Eh… Och… Ja. Så jävla bra, helt enkelt. Jag hade mer grejer jag tänkt skriva här, men nej. Nej. Det skiter jag i. Går och tittar på filmen igen istället. Eller nåt.
Fan.
Tjo.
Jag kommer ihåg att när jag såg den här på bio första gången så tyckte jag att den var så fantastisk, och så helt olik de tidigare filmerna. De tidigare filmerna liknade ju mest Disney-musikaler jämfört med denna. Eller nåt.
Nu vet jag inte precis hur rätt jag hade eftersom det var några år sen jag såg de tidigare filmerna (både då och nu, så att säga), men jag tror ändå att Harry Potter and the Order of the Phoenix var den film som visade ungefär vart vi var på väg… En mörkare och dystrare värld, helt enkelt.
Boken gillade jag inte riktigt när den kom, men nu är det en av mina favoriter i serien. Men filmen lever inte riktigt upp till bokens fantastiskhet (utmärkt ord). Kanske för att Order of the Phoenix är den längsta boken i serien (måhända rentav lite längre än vad den hade behövt vara – men det gör ingenting för det är ändå Harry Potter, liksom) medan filmen är ganska precis lika lång som de andra.
Det är i Order of the Phoenix (filmen) oerhört påtagligt hur mycket som saknas från boken. När jag såg den nu härom kvällen hade jag inte läst boken på minst ett år, men det fanns ändå en massa saker som jag kom ihåg att jag saknade. Nåväl.
Jag personligen föredrar ju den lite mörkare berättelse som Harry Potter blev framåt slutet, så jag kan ju inte låta bli att gilla den här filmen.
Tjo.
Snart är det slut på 2010. Kanske innebär det något, kanske. På den här bloggen kommer jag hur som helst att publicera något så spännande som en Topp 10-lista. Närmare bestämt en Topp 10-lista på musikalbum under året 2010. Mina personliga preferenser givetvis. Inte lätt, ska man veta.
Ja, bloggen har även blivit mörkare. Finns nog en anledning till det också. Det blåa och röda är inte lika fint längre, får se vad jag gör åt den saken.
För övrigt har jag precis varit ute och skottat snö för andra gången ikväll. Snö is the grej just nu alltså, väldigt trevligt.
Usch ja. Tack Jesus för julen, eller nåt.
Tjo.
Urwald är ett fantastiskt ord! Rent ordagrant betyder det “urskog”, men det var med betydelsen “djungel” jag stötte på det.
Det känns lite mystiskt och spännande på något sätt. Urwald. Gammal, outforskad skog, typ. Man vet liksom inte vad man hittar där. URWALD!
Svenskans “djungel” låter ju mest fånigt i jämförelsen, typ barnspråk. Urwald (alltså, urskog) låter ju så mycket tyngre, och mera… kraftfullt. Som sagt: lite mystiskt. Så vad ska man säga?
Tyska – Svenska: 1-0
"A reimagining of the epic events of the Napoleonic Wars with an air force — an air force of dragons, manned by crews of aviators"
Jag valde att läsa alla böckerna innan jag satte mig ner för att försöka skriva något om dem, vilket är anledningen till att det var ett tag sedan jag skrev om någon bok över huvud taget. Men nu är jag här igen, typ.
Som jag nämnt tidigare är Naomi Noviks böcker om draken Temeraire något så spännande som en alternativ historieskrivning. Med drakar. Som sagt. Som sagt. Som sagt.
På ett sätt är det här en oerhört nördig jäkla serie skriven av en drak-kåt tv-spelsälskande kvinna (vild gissning baserat på att hon har jobbat med spelutveckling). Det är liksom drakar och det är vilda resor över hela jorden.
Men samtidigt är det oerhört välskrivna böcker, som påminner mer om Jane Austens stil än dålig fan-fiction. Det är trovärdiga karaktärer, skildrade på ett sätt som det gör det lätt att relatera till dem (oavsett vad man tycker om dem).
Man känner verkligen att huvudpersonen William Laurence är uppfostrad i en strikt överklassfamilj. Utan några som helst förkunskaper om varken det ena eller det andra så känner man verkligen hur svårt det är för honom att gå från den strikta och hårt disciplinerade flottan till de lite mer avslappnade luftstyrkorna.
Dessutom är det alltid lika kul att googla händelserna i boken när man har läst den, för att upptäcka att jo, det gick till ungefär så som det beskrivs, fast utan drakar förstås. Novik håller stenhårt på att händelser händer när de ska hända, och att de verkliga personer som figurerar i böckerna verkligen befann sig där de befinner sig i boken vid… rätt tillfälle, så att säga.
Förutom senaste boken då hon flyttat händelser något år i tiden, bara för att hon ville använda sig av en specifik historisk karaktär, snarare än hitta på en egen. Bara en sån grej.
Därmed inte sagt att Novik tar sig friheter med vissa händelseförlopp; det gör hon, ibland. Men det faktum att det går att känna igen saker och så vidare gör det till en så fantastisk historia.
Det roliga är att den känns så episk. Det händer inte alltid så mycket i böckerna, tempot är ganska långsamt. Men det känns ändå som om Novik har fångat känslan av att korsa kontinenter på drakrygg, och bara det gör att man ändå fortsätter läsa.
Och eftersom hon är en sådan nörd så är det lite petigt med detaljerna. Mat till drakarna, är till exempel ofta ett problem i böckerna. Drakar är ju (ofta) stora varelser som behöver äta mycket. Jag menar, jag har aldrig läst böcker, eller spelat spel där något så simpelt som mat till de stora blodtörstiga (eller inte) drakarna måste äta med jämna mellanrum.
Det känns oerhört realistiskt helt enkelt. Det är lätt att glömma bort att drakar finns faktiskt inte, och Napoleon red verkligen inte runt på en förbannad kinesisk drake. Man bara sväljer allt, hur fantastiskt det än är.
Och när Peter Jackson vill göra en miniserie (för att inte riskera att en långfilm går och floppar, och så blir det inget av någon fortsättning) av det hela så blir man glad i magen. Problemet är att berättelsen är så omfattande att det skulle krävas många miniserier för att berätta den på ett trevligt och passande sätt. Inte mig emot, visserligen…
TJO!
En del kanske tycker “åh, gött, senaste Harry Potter-filmen!” och så går de och ser den och har så har de inte läst böckerna och så var det länge sen de såg senaste filmen och så fattar de inte riktigt allt.
På min förra blogg skrev jag ett monstruöst inlägg om hur mycket jag älskar Harry Potter, och kanske ännu viktigare: varför jag älskar Harry Potter. Jag är i den åldern då man, om hade tur, är mer eller mindre uppvuxen med Harry Potter. Läste de första böckerna när man var 11-12 år, och sen så bara gick det av bara farten.
Så för mig är det här inte bara vinterns storfilm, så att säga. Det är början på slutet av hel jävla era. Typ.
Jag har kanske inte älskat Harry Potter-filmerna lika mycket som böckerna, men nu med de senare filmerna har det börjat likna något. Visst, jag tycker fortfarande Daniel Radcliffe känns stel och fruktansvärt onaturlig, men han är faktiskt lite bättre i Deathly Hallows. Även Emma Watson känns stabilare, och Rupert Grint har ju alltid varit bäst.
Men åter till Deathly Hallows. Jag måste säga att som självutnämnd Harry Potter-nörd är det den bästa filmen i serien. Visst, som fristående film för en casual biografbesökare är den kanske lite rörig och sånt där, men den lyckas enligt mig verkligen fånga den stämning som råder i den sista boken.
Det är kaos; det är krig, mer eller mindre. Bill Nighy är kanske inte perfekt i rollen som nya trolldomsministern men har är så jävla grym att det inte gör så mycket. Herregud, scenerna från trolldomsministeriet fick mig att tänka på Brazil och 1984. Fantastiskt.
Och den där “familjefilmskänslan” som har präglat de första filmerna, men som sedan tonats ner allt eftersom är mer eller mindre försvunnen i den här. Det är allvar nu, och det märks. Tyvärr har några av bokens mer lättsamma partier (jag tänker i synnerhet på bröllopet, och några scener i Kråkboet) fått stå tillbaka för allt det mörka och dystra.
Det är lite det som är grejen i böckerna; till och med i de mörkaste och eländigaste stunderna så får man ibland tillfälle att andas ut och stifta bekantskap med någon virrig gammal häxa. Lite av det saknas i filmen (filmerna, rentav) kanske mest på grund av tidsbrist.
Men filmen håller stilen mycket bra. Ibland känns det lite hastat; det är ändå rätt mycket som ska hinnas med på bara lite drygt två timmar, och det märks vid vissa tillfällen. Vissa scener känns lite krystade, och det är lite tråkigt. Men som helhet betraktat är det en fantastisk tolkning av en av mina absoluta favoritböckers avslutande kapitel.
Nu ser jag bara fram emot den sista sista delen. Jag kommer börja gråta när den är slut, jag lovar. Det gjorde jag när jag hade läst ut boken första gången, sommaren 2007. Men det är en annan historia.
TJO!
Egentligen hade jag väl velat läsa serierna först, men av olika anledningar blev det inte så. Anledningar så som tid, och pengar. Jag måste prioritera mina serieinköp och jag har redan fyllt min budget för i år. HA! Så.. Ja.
Hur som helst; det här var en underbar film! Visst, Michael Cera spelar samma roll i den här som i varenda jävla film han har gjort, och jag kan inte påstå att jag är överdrivet förtjust i honom. Men ändå. Bra film, som liksom är bra trots Michael Cera.
Edgar Wright har regisserat och skrivit lite manus och med tanke på vad han har gjort tidigare (Shaun of the Dead, någon?) så hade jag icke ansenliga förväntningar på Scott Pilgrim vs. the World. Som till stor del uppfylldes.
Tempot är högt, vilket var att vänta, både på grund av Wright och hela serietidningsgrejen. Berättelser i serieform har förmågan att kunna vara snabba och kortfattade utan att för den sakens skull bli liksom… hafsiga eller enerverande på något sätt. (Men ibland är de raka motsatsen, typ flera sidor fylld med mer eller mindre identiska rutor, med regn som faller, och några repliker inpetade här och var, gärna en monolog, typ Frank Miller.)
Visst, filmen är fylld med högst orealistiska actionsekvenser och känns smått surrealistisk ibland. Vid några tillfällen tar logiken sina egna vägar och några absurda inslag spårar ur nåt så fullkomligt. Trots det blir jag aldrig irriterad; jag tänker aldrig “äh, nu är det ju bara fånigt”. Mest för att det är fånigt precis hela tiden!
Framåt slutet blir några scener lite mer “seriösa” men för det mesta är det bara en hel hög med snurriga scener fyllda med konstigheter, nördiga referenser och mer eller mindre roliga skämt. Och onda ex som måste besegras. Det är fullkomligt absurt, men den inre logiken brister egentligen aldrig, vilket gör att filmen ändå funkar.
Bra film. Synd att jag inte betygsätter filmer. Den här hade fått ett bra betyg.
En härlig gammal western med John Wayne och allt. Bra film, dessutom. Jag försöker ha en positiv inställning till allt skit jag tvingas titta på nu när jag pluggar filmhistoria, men det känns ändå lite segt ibland. Då är det kul med en positiv överraskning, som denna.
Jag menar, det känns som om hela min syn på vad en western är för något bygger på den här filmen (trots att jag aldrig sett den förut). Det är liksom hela den här grejen med… ja. Folk som åker runt i en diligens och sen så anfaller indianerna, men då… Då kommer kavalleriet och räddar dagen! Tjo!
Jo, skojig film. Fina skådespelarinsatser och väldigt välskriven. Förtjänar helt klart den mästerverksstämpeln den har, till skillnad från typ The Wizard of Oz, men det är ju bara min personliga åsikt. Så klart.
Inlägg
Alla kommentarer
