Jag kommer ihåg när det började surras om den där nya vampyrboken, men eftersom den beskrevs som en romantisk historia som mer eller mindre riktade sig till tonårstjejer konstaterade jag att det antagligen inte var något för mig. Kanske kunde jag kika lite i den senare. Typ nu.
Det har dröjt flera år, men nu har Andreas också läst Twilight-böckerna. Och han tyckte att det var spännande böcker. Precis som Harry Potter-böckerna är de lite “omoget” och “pratigt” skrivna, men det kompenseras av det faktum att Meyer faktiskt har en ganska “spännande” och “intressant” historia att berätta.
Och när jag klagar på språket är det inte för att jag vill verka bättre än alla andra, eller att jag (som någon har sagt någon gång) är avundsjuk på framgången. Nej. Jag tycker på allvar att sättet som Meyer skriver på är irriterande. Det är pratigt och repetitivt. Vanligtvis brukar det vara överdrivet användande av adverb i samband med anföringsverb som irriterar mig mest, men sådana är ganska ovanliga i Twilight-böckerna som tur är.
Det som irriterar mig mest är hur Bella hela tiden (i synnerhet i första boken) tjatar om hur fantastiskt snygg Edward och herre min skapare så perfekt han är. Och så hans sneda leende. Som nämns på ungefär varannan sida i första boken. Det blir lite bättre i de senare, men det är ändå ett återkommande störningsmoment i min läsning. Ett “snett leende” är precis den typen av klyscha som förespråkas av vissa författare då de skapar ett band eller whatever men som avskys av effektivetseftersträvande läsare som mig själv. Eller hur?
Nä, jag vet inte. Men hur som helst. När jag väl vant mig vid det klumpiga språkbruket så började jag irritera mig på karaktärerna. De är en aning platta. Tyvärr. Bella är en gnällig och envis tonårsflicka som vägrar lyssna på alla andra. Edward är en överbeskyddande gentleman som gärna lyssnar på andra men som också hela tiden verkar tycka att han är lite bättre än alla andra. Och Jacob är bara töntig, fånig, envis och tråkig. Jättejobbig är han. Usch.
Men alla karaktärerna är platta. De utvecklas inte och är alla väldigt extrema i sin personlighet. Nu är det ju så att karaktär i en bok måste vara lite extrema för att överhuvudtaget verka logiska, men när jag som läsare vid återkommande tillfällen irriterar mig på deras trångsynthet, envishet och fullständiga idioti – då blir det dåligt.
Men ändå. Till sist, så att säga. Jag gillar Twilight-böckerna. Jättemycket rentav. Det är en fantastiskt gullig (men klyschig och lite fånig) kärlekshistoria med en stor del övernaturlighet (vilket jag älskar) blandat med lite spännande intriger (lite töntiga ibland – men spännande!) och en härlig värld. Eller mytologi. Eller vad man nu ska kalla det. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över det faktum att vampyrerna glittrar i solen (mest för att det känns som en onödig och överdrivet romantisk detalj) men annars är jag ganska helsåld på Meyers vampyrer. Faktiskt.
Så… Jag kommer läsa Twilight-böckerna igen. Men inte alltför snart och nästa gång blir det på engelska. Kanske gillar jag skiten bättre då. Kanske inte.
(Bilden föreställer Stephenie Meyer, såklart. Hm)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar