Once Upon a Time in Mexico (2003)

Okej. Nu är det inte Tarantino längre, men nästan, typ, på nåt jävla sätt. Robert Rodriguez heter killen som har gjort Once Upon a Time in Mexico och han är alltså polare med Tarantino och de har gjort en del saker tillsammans (typ Grindhouse). Han är i mina ögon nästan lika grym som Tarantino (förutom när han gör grejer som Spy Kids, det klarar jag mig utan tack).

Och den här filmen är wicked. Det är den tredje i en lite sådär halvt inofficiell trilogi (mest för att de har ungefär samma känsla) som inleds med El Mariachi som jag inte sett än! Därefter kommer Desperado och med den Antonio Banderas som också är med och äger sönder i Once Upon a Time in Mexico.

Som sagt; grym film. Massa galen och stundtals löjlig action med människor som flyger hit och dit. Johnny Depp gör en galet trevlig roll, och hans karaktär får utstå en del otrevligheter framåt slutet. Mycket fint. Och Willem Dafoe spelar en blåögd mexikan. Hur kan man inte vilja se den här filmen när man vet det? Va? VA!?

Och Robert Rodriguez till största del själv skrivit det fantastiska soundtracket. Johnny Depp skrev själv sin karaktärs “theme”. Se skiten. Do it. Igen och igen.

Tjo.

Jackie Brown (1997)

Nu är det här inlägget lite försenat, men Jackie Brown såg jag i söndags, alltså samma dag som jag såg Pulp Fiction. Två filmer av en fantastisk kille vid namn Quentin Tarantino.

På sätt och vis är väl inte Jackie Brown en typisk Tarantino-film, trots att han har både skrivit manus och regisserat den. Det beror väl till stor del på att manuset är skrivet efter förlaga; en roman av Elmore Leonard. Sådeså. Men det märks liksom ändå att det är en Tarantino-rulle. Nåväl.

Filmen handlar om en svart kvinna vid namn Jackie Brown (Pam Grier) som arbetar som flygvärdinna. Som ett litet extraknäck sådär så smugglar hon även pengar/knark åt vapenhandlaren Ordell (Samuel L. Jackson – lika cool som alltid). Ja. Sen en dag blir hon stoppad av några trevliga polismän som tycker att hon ska hjälpa dem att få fast Ordell. “Nä”, säger först Jackie Brown, men sen börjar en plaaaaan att ta form. Och på den vägen är det.

Det här är en väldigt underhållande film. Kanske inte Tarantinos bästa, men det känns som om alla missar denna när de pratar om hur fantastisk Tarantino är. Vilket han är. Men jag gillar den här filmen. Kanske inte en film jag ser om sådär jätteofta, men den är bra på det den gör så att säga, och underhållande så länge den varar. Ja, Robert De Niro är också med i den. Har verkligen börjat uppskatta den herren på sistone, jajamen. Han är ju med i Brazil också; nämnde nog inte det.

Äh. Skitsamma. Bra film. Sevärd. Annorlunda jämfört med Tarantinos andra filmer, vilket gör den även funkar för de om inte insett den mannens storhet. TJO!

Wordfeud

Sitter och spelar lite Wordfeud (typ Scrabble; Alfapet) på mobilen samtidigt som jag typ… pluggar.

Blev så jävla nöjd när jag fick in ordet “feces”. Yeah. Önskar bara att det gick att spela på svenska också (men det är på väg enligt utvecklaren.)

TJO!

BWAAA

Nu har jag två filmer jag inte har skrivit om. Men det kommer, jag lovar. Förr eller senare. Har lite mycket just nu bara. Visserligen har den här bloggen typ två återkommande läsare, men jag tänker på er; jag lovar!

Gonatt.

Eller tjo.

Tjozan. Med Z. Znazzigt.

Kortkort kommentar

Jahaja. Idag står det att läsa i Aftonbladet att MGMT:s skivbolag ska lägga sig i deras nästa skiva lite mer, då de inte var helt nöjda med den förra skivan.

Jag älskar musik och jag älskar att skriva musik men det är sånt där som får mig att aldrig vilja ge mig in i den branschen på allvar. Det blir bara skit så fort någon annan ska blanda sig in i det hela.

Nu ska jag plugga filmvetenskap och försöka banka lite vett i min egen lilla hjärna.

TJO!

Snap! YEAAAH!

Jag fullkomligt älskar Snap-funktionen i Windows 7. Jag använ den typ hela tiden. Som nu, när jag skriver det här inlägget och tittar på Once Upon a Time in Mexico samtidigt.

Jättesmidigt ju. Som sagt; jag använder den hela tiden. Men nu ska jag titta på film och vila upp mig inför morgondagen. TJO!

Jahaja

Såg en film igår som jag hade tänkt bevärdiga med ett lite längre inlägg. Men det får ta mig fasen vänta tills typ imorgon. Orkar inte. Kaputt. Jekla shiet.

Pulp Fiction (1994)

En av mina absoluta favoritfilmer. Of all time, typ. Faktiskt.

TJO!

(Vilken lång och välskriven kommentar.)

RocknRolla (2008)

Återigem, Guy Ritchie. Killens tredje långfilm och den följer i stort sett samma tema som hans två tidigare filmer. Kriminella britter; mycket slang, mycket våld och löjligt komplicerade händelseförlopp.

Om jag ska klaga på något så är det väl att den här känns lite mer välpolerad än hans tidigare filmer. Lite mer som en “riktig” film och lite mindre kaos (underhållande kaos, men kaos ändå). Lite mer Hollywood. Men absolut inte så det slår över. Nä, det här var fin underhållning även om jag nog fortfarande föredrar Snatch. Dels tack vare Brad Pitt, men också för att det är en lite skojigare och lite mer originell film.

Men RocknRolla är inte dålig. Bara inte bäst. Men eftersom Hr. Richie planerar två uppföljare så… Ja. Ser med spänning fram emot, osv…

TJO!

I Have You Now

I Have You Now, originally uploaded by Balakov.

Jag älskar den här bilden. Har använt den som bakgrundsbild i flera omgångar. Gör det du också. Den är fin. Vacker. Underbar. Lekfull. Skojig. Ja.

Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998)

Jag nämnde den här filmen när jag skrev om Snatch i slutet av mars… Samma kille (Guy Ritchie) står för manus och regi, vilket märks. I stil och ton påminner de båda filmerna väldigt mycket om varandra. De största skillnaderna är kanske att Brad Pitt inte är med i Lock, Stock and Two Smoking Barrels (vilket jag ser som ett minus) och kanske att den är lite råare och mindre välpolerad än Snatch (vilket absolut inte är ett minus, utan bara en personlig liten reflektion).

Det känns meningslöst att försöka sammanfatta handlingen då den består av en hel hög med trådar som trasslar ihop sig rätt rejält för att slutligen braka samman rätt snyggt under de sista tjugo minuterna. Man kan däremot nämna att det hela tar sin börjar i att fyra killar samlar ihop 100 000 pund för att sedan skicka in en av de fyra killarna i runda med nåt lustigt kortspel. Väldigt höga risker så klart. Sen kan man ju nästan gissa vad som händer näst. Och så vidare. En massa händer, och snabbt det går det. Inte en lugn stund (trevligt, såklart).

Innan jag såg filmen var jag lite nervös för att jag inte skulle fatta ett skit på grund av all den slang som jag hade hört filmen skulle innehålla (plus att de visst pratade rätt snabbt också), men det visade sig inte vara ett problem. Jag har blivit lite anti när det gäller undertexter på sistone (så länge det är engelska de pratar, alltså)… Och de behövdes väl inte, direkt. Visst, viss slang flyger bara rakt genom öronen på mig, men man förstår ju ändå vad som händer och vad som gäller liksom. Och en av de värsta passagerna är till och med textad… liksom. För alla. Och visst, de pratar snabbt. Men man vänjer sig. Jag är van vid lustiga engelska dialekter. Man vänjer sig, och lär sig. Så det så.

Så, ja. TREVLIG FILM! Eller kanske inte trevlig, men underhållande och fruktansvärt snyggt producerad. Bra manus och bra produktion (det är ju ingen högbudget/Hollywood-grej men fan så mycket skojigare). Jag gillar skiten.

Imorgon är det val.

TJO!

EDIT: Jag glömde ju! Jag blev JÄTTEFÖRVÅNAD när Sting helt plötsligt dök upp! Och nej, han spelade inte sig själv. Han spelade farsa till en av huvudpersonerna och han gjorde det bra. Passade in förvånansvärt bra i smeten, trots att jag mest är van vid att se honom spela 1500-talsballader med en luta i famnen, vafan.

TJO!

Funderingar.

Jag vaknade strax innan klockan sex idag. Jag tänkte något i stil med: “Jag kan ju faktiskt stiga upp nu, jag är ju faktiskt vaken och relativt pigg”. Sen gjorde jag inte det.

Jag vaknade igen när klockan var halv åtta. Det är då jag brukar stiga upp. Och då var jag glad att jag inte hade stigit upp klockan sex. För efter att jag somnat om drömde jag en helt fantastisk (och skitläskig) dröm som involverade skitfarliga zombies i källaren. Det var konstigt och läskigt och en alldeles utmärkt start på en ny, härlig vecka.

TJO!

Black Death (2010)

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Den känns oerhört… spretig. Jag kan inte påstå att jag gillade den överdrivet mycket, men jag blev ändå inte uttråkad av den, liksom. Vafan. Ska jag klaga mer? Ja, det ska jag.

Black Death vet inte vad den vill. Den vill vara läskig, den vill vara dramatisk, den vill vara episk, den vill vara… dramatisk. Men det blir bara gegga ändå. Av de två karaktärer som överhuvudtaget verkar ha något som ens liknar en lite djupare personlighet så är den ändå oerhört platt och den bara rörig och inte överhuvudtaget sammanhängande. Så det så. Karaktärernas motivation känns stundtals inte så övertygande (nej, det räcker inte att säga “ey, vi gör det för Gud”, faktiskt).

Visst, det är fint med lite våld; avhuggna kroppsdelar och Sean Bean blir slaktad. Sånt gillar jag. Tim McInnerny gillar jag också. Rolig kille. Men annars, nä. En väldig röra till film som vill mycket och kanske lyckas med något, men inte särskilt bra. Man hade kunnat göra tre (mer fokuserade och antagligen bättre) filmer på alla de teman och skit som dras fram. Så nä. Nicht my grej. Men som sagt. Tim McInnerny. Rolig kille. Blackadder, ju.

Nåväl.

TJO!

The Matrix Revolutions (2003)

Den tredje och avslutande delen i Matrixtrilogin jajamen. Hm. Säg så här; om man ser filmerna som enskilda verk snarare än delar av ett lite större sammanhang… Så är det här den sämsta filmen. Det är liksom bara en fartfylld transportsträcka fram till slutet. Vi vet redan i stora drag vad som kommer hända, tack vare att allt förklarades i den förra filmen så… Ja.

Därmed inte sagt att det är en dålig historia. De flesta (ja, i stort sett alla) lösa trådar knyts ihop och vi får se nytt hopp för mänskligheten. Jajaja.

Gonatt för fan.

TJO!

The Matrix Reloaded (2003)

Ja, allting är lite mer uppskruvat. Mera flum och en jävla massa action. Lite för mycket action kanske? I den absurt långa biljaktssekvensen gick jag och upp i köket och hämtade lite yoggi + müsli. Jag brydde mig inte om att pausa filmen. Jag hatar den scenen. Tråkig och seg och… Ja, den fyller ett visst syfte, men blir på det stora hela bara ett irritationsmoment. Men ändå. Jag gillar de här filmerna.

Som sagt, jag är uppvuxen med skiten. När jag såg den här filmen första gången blev jag alldeles… galen i slutet. En hel HÖG med lösa trådar… Och ja… Sen kom den ju till sist. The Matrix Revolutions. Mer flum än du någonsin kunnat tänka dig, och så feta actionsekvenser att du önskar du hade satt på The Wizard of Oz istället. Men det tar vi en annan dag.

TJO!

The Matrix (1999)

Gosh. Jag älskar The Matrix. På riktigt. Inte så konstigt kanske, eftersom jag mer eller mindre har växt upp med den. Och inte bara den här filmen, utan de överfilosofiska och smått pretentiösa uppföljarna också (inte för att den här filmen är särskilt opretentiös, men den är ju jävligt bra ändå, liksom). Jag älskar skiten. Fullkomligt fantastisk science fiction/fantasy/action. Visserligen är inte de överdrivna slagsmålssekvensera riktigt min grej. Men det är ju The Matrix. Det är grymt coolt. På riktigt. Inget är lika coolt som The Matrix. Yeah. Tjo.

Jag slutar nu.

TJO!

V for Vendetta

Jag skriver om filmer jag ser, right? Ja. Men nu tänkte jag göra något lite värre än så. Jag tänkte jämföra en film med förlagan den är baserad på och försöka komma fram till vad jag tycker om skiten, och vilken version jag tycker bäst om. Yeah. Here we go.

Alan Moore skapade tillsammans med tecknaren David Lloyd en serieföljetong som publicerades mellan åren 1982 och 1989 (med ett rejält uppehåll mellan 1985 och 1988, då serien var nedlagd. Jobbigt att vänta många år på en avslutning, eh?). Hela serien finns sedan länge att köpa samlad i en enda bok. Vilket jag såklart gjort. Dels för att jag gillar Alan Moore (Watchmen, någon?) och för att jag gillade V for Vendetta första gången jag såg den.

Så vad tycker jag nu, när jag både läst serien och sett filmen? Ja, självklart tycker jag serien var bättre. Mycket bättre rentav. Av flera olika anledningar. För det första; filmen är oerhört “Hollywoodifierad” allt händer snabbt och allt förklaras på ett väldigt övertydligt sätt. Inte helt oförståeligt. Ska man göra en serieberättelse på nästan 300 sidor till en film på drygt 2 timmar måste vissa förändringar göras, helt klart. Men en del ändringar känns dåligt motiverade.

Kort sagt. Både filmen och serien handlar om V. En politisk aktivist i ett framtida, smått dystopiskt London, som anser att något behöver hända, och av olika anledningar ser sig själv som lämplig till att skapa denna förändring. Mystisk kille, med mask och grejer. I serien är det anarki V vill skapa. I filmen är han lite mesigare, bara en helt vanlig frihetskämpe, vilket gjorde Alan Moore (författaren, remember?) skitsur varpå han avsade sig alla royalties och liknande från filmen. Kul kille (jo, han är rätt kul faktiskt; typ skäggig hippie.)

Men på det stora hela följer filmen serien med vissa förändringar. Det finns två lite större förändringar som jag faktiskt måste säga att jag uppskattade. Den första är förändringen av karaktären Gordon Dietrich. I serien en halvkriminell figur som erbjuder kvinnliga huvudpersonen Evey husrum och sedemera blir romantiskt involverad med henne. I filmen är han en lite… trevligare kille. Han är en munter tv-personlighet på tv-bolaget som Evey jobbar på (ja, just det, i serien bestämmer hon sig i inledningen för att prostituera sig; hennes slavlön på fabriken räcker inte till). På det stora hela är han en mycket mer intressant karaktär än den Gordon vi möter i serien. Jag tyckte hela Gordon-avsnittet i serien kändes lite påtvingat och onaturligt och kunde inte sluta tänka på film-Gordon (som förstås spelas av min stora idol Stephen Fry, ehehe…). Han var en mycket trevligare kille, men som sagt, också mer intressant och… ja. Man kände mer för film-Gordon (mysig bögfarbror) än serie-Gordon (mustaschprytt pervo, Evey är ju bara 15!).

Ja, och så slutet. Slutet på filmen är enligt mig helt jävla fantastiskt. Underbart. Vackert. Känslosamt. Inspirerande. Whatever. Skitbra, i alla fall. Men slutet på serien är inte dåligt. Men det ger ändå inte samma episka känsla. Visserligen är det lite Hollywoodkänsla över det hela… Men. Nä. Det är bra. Bäst. Slutet i serien känns helt enkelt inte passande som en avslutning på en så pass intressant och engagerande historia, det blir mest “jaha, var det slut där… eller… ja, det var det visst”. Vilket jag tycker är lite tråkigt. Däremot hade filmslutet av flera olika anledningar inte riktigt funkat lika bra i serien. Så jag ska inte klaga. Bara njuta. En fantastisk serie (som har sina… mindre bra passager, kanske) och en helt okej film (som har en del fantastiska scener, speciellt slutet dårå, men på det stora hela ändå gör en lite besviken om man läst och älskat serien, kanske).

Ja, det var väl det hela, eller?

TJO!

Citizen Kane (1941)

Pftja, det är väl lika bra att jag börjar beta av alla de gamla klassiker som jag inte sett. Just den här gamla godingen har ofta kallats en av de bästa filmerna som någonsin gjorts. Därför var mina förväntningar inte alltför höga (som sagt, jag gillar fula B-skräckisar från 80-talet).

Men jag måste säga att Citizen Kane antagligen är en av de bättre filmerna jag sett i år (HA! Men sant!). Jag måste säga att jag blev lite positivt överraskad när den faktiskt var så intressant att jag stod ut med den i två timmar, och till och med tyckte det var två riktigt trevliga timmar. För jag har alltid varit lite skeptisk till “gamla klassiker”. Jag brukar kunna uppskatta det kulturhistoriska värdet i dem, om man säger så, men det är inte alltid som jag tycker de är så där jävla… bra. Underhållande kanske är ett bättre ord. Jag är lite fördomsfull på det sättet.

Så, ja. Skoj. Nu har jag äntligen Citizen Kane och jag gillade skiten. Skojigaste måste nog varit att jag precis innan (som i innan jag bytte skiva i DVD-spelaren) såg ett avsnitt av Family Guy där slutet på Citizen Kane “avslöjades”. Gjorde dock inte mig så mycket eftersom jag som film- och rent allmänt kulturintresserad redan kände till hela grejen, men ändå en kul grej. Litet skojigt sammanträffande. Yay.

Nä. Nu ska jag nog dricka lite vatten innan jag går och lägger mig. Har en svensk thriller från 90-talet och en blaxploitation-rulle från –75 som jag kanske ska titta på imorgon. SKOJ!

TJO!

The Wizard of Oz (1939)

En alldeles förtjusande liten historia, eller hur? Nä. Men en gullig film. Fullständigt sagolik. Och smått outhärdlig. Även om jag kan uppskatta den som en helt fantastisk produktion och så vidare… Så är det ändå inte en film jag tycker om att se. Den är liksom alldeles för trivsam, vilket ger mig en lätt obehagskänsla. Jag är lite knäpp på det viset.

För mig som inte är direkt uppvuxen med den här filmen (eller den här typen av filmer) så finns det inte heller någon nostalgikänsla att ta till. Det blir bara en trivsam, fantastiskt utförd Hollywood-produktion från 1939. Inget fel i det, men inte riktigt min grej. TJO