H.P. Lovecraft är ingen fantastisk författare i stil med Shakespeare, Söderberg eller typ… Ja… Hans personer är oerhört platta och nästintill intetsägande och dessutom nästan alltid män. När en kvinna någon enstaka gång förekommer är hon om möjligt ännu mer intetsägande än männen. Dialogen (som inte heller förekommer alltför ofta, jämfört med många andra författare) är ganska klumpig och väldigt “författad” i betydelsen “inte naturlig”. Den enda känsla Lovecraft ens försökte gestalta var rädsla. Men det gjorde han desto bättre.
Lovecrafts beskrivningar av uråldriga monster kan nästan tyckas lite löjliga nu för tiden, men då har man missat poängen tycker jag. Lovecrafts personer springer inte runt och är livrädda för seriemördare i fula masker. De sitter inlåsta på sina rum och väntar på att de uråldriga, övernaturliga varelserna ska krypa fram ur mörkret och hämta dem. Och hur coolt är inte det? Hihi.
Så jag gillar Lovecraft. Men i större doser (som när man gräver sig igenom två novellsamlingar med en hel hög noveller som egentligen handlar om samma sak) blir det lite lurigt. En enstaka novell i månaden ungefär kan vara lagom.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar