JISTANES

Jag var trött som aldrig förr fram tills typ nyss… Nu sitter jag här och gungar i takt till musiken (Bettye Lavette) som… aldrig förr. HERREGUD!

Kommer aldrig att somna!
GONATT!!

Iron Man 2 (2010)

En värdig uppföljare till en riktigt underhållande superhjältefilm? Kanske. Iron Man var som jag nämnt tidigare bäst när den kom. Och är fortfarande.

Robert Downey Jr. leverar. Jag älskar killen ända sedan jag såg honom i Tropic Thunder. Att de sedan tryckt in Sam Rockwell och gett Samuel L. Jackson lite mer tid i rutan gör mig till en glad fisk. Yeah.

Men ändå. Det blir aldrig riktigt lika underhållande som den första filmen. Medan den första Iron Man-filmen skulle kunna kallas science fiction känns den här snarare som rena rama hollywoodfantasin. Lite löjligare, helt enkelt. Plus att det är mera “flashiga effekter” och jobbiga ljud som plågar mina stackars trumhinnor.

Njae. Men skoj helt klart. Och jag vill se fler. Många fler. Om inte annat så får vi ju se Robert Downey Jr. reprisera sin roll som Tony Stark/Iron Man i The Avengers.

Hjalmar Söderberg – Doktor Glas (1905)

Jag har läst många “klassiker”. Både svenska och internationella, men det få som jag verkligen tyckt om och som i mina ögon är riktigt jäkla bra böcker.

Doktor Glas är en av dem. Detta psykologiska drama (thriller? kanske?) i vilken både abort och eutanasi diskuteras (och förespråkas, till viss del). Jag tänker inte gå in på vad boken faktiskt handlar om, för vet man inte det borde man verkligen ta reda på det, förslagsvis genom att faktiskt läsa boken.

Det är en fröjd att läsa Doktor Glas. Visst, den har några år på nacken och språket kan kännas lite ålderdomligt, men vad gör det? Miljöbeskrivningarna ger mig lust att flytta till Stockholm och strosa runt på gatorna. Personerna känns som nära vänner redan från första sidan, och precis vartenda ord känns helt naturligt. Det är få böcker som låter sig läsas på det följsamma och oerhört njutbara sätt som Doktor Glas. Hjalmar Söderberg är i mina ögon en av det svenska språkets största mästare någonsin. Jag älskar killen. Yeah.

Jag är bara ledsen att jag inte äger ett exemplar av boken. Måste införskaffa ett så jag kan njuta av den så ofta jag vill och har lust med. Ja, jag älskar skiten. Jag älskar det mesta Söderberg skrev. Men det var länge sen jag läste Den allvarsamma leken och måste därför göra det snarast. Påminn mig någon.

Och hans Historietter! Åh, det blir biblioteket nästa vecka!

(Doktor Glas borde vara obligatorisk läsning för alla som påstår sig gilla böcker. Det blir inte bättre. Punkt.)

Iron Man (2008)

Ah. Jag blev lite positivt överraskad när jag såg denna första gången. Ännu en serietidningsfilm? Har vi inte sett tillräckligt med sådana, typ? Visst, de två första Spider-Man var riktigt bra, men sen finns det ju flera som inte var… riktigt lika bra.

Men jag gillar serietidningsfilmer. Faktiskt. Jag är inte så förtjust i amerikanska superhjältar som serier (med litet undantag för Batman), men när det blir film av dem blir det åtminstone dugligt som underhållning.

Iron Man är en av de bättre filmerna i den här genren, mycket tack vare Robert Downey Jr. som ju är bäst, helt enkelt. Ja, herregud.

Iron Man handlar alltså om den löjligt rika playboyen Tony Stark som har byggt sin förmögenhet på att tillverka alltmer raffinerade vapen. Men en dag blir han kidnappad av elakingar som försöker tvinga honom att bygga ett massförstörelsevapen. Men det tycker inte Tony Stark är en bra idé. Istället bygger han en massiv rustning som han använder för att fly. Jomen tjena.

När serien utkom första gången (1963) var det under Vietnamkriget som kidnappningen skedde. I filmen 2008 har det uppdaterats till kriget i Afghanistan. Men det funkar precis lika bra. Kriget i Vietnam har blivit kriget mot terrorismen. Det fungerar oväntat bra och gör att filmen känns lite konstigt äkta trots att dess serietidningstema. Det gillar vi.

Iron Man är en väldigt annorlunda historia jämfört med Batman men det går ju ändå inte att låta bli att dra vissa paralleller med de senaste Batman-filmerna. De har liksom båda dragit igång nya, moderna varianter på gamla löjliga figurer på ett sätt som både engagerar och berör, trots att det egentligen bara är löjligt. Typ. Bra för oss som tycker serietidningar är jobbiga. Det finns ju så många! Kan inte läsa alla, även om det säkert hade varit skoj.

Sådeså. Nu ska jag göra något vettigt istället.

Lovecraft

Jag har läst lite Lovecraft på sistone. Lovecraft skrev skräck. Sen dog han. Ung och okänd. Sådeså.

H.P. Lovecraft är ingen fantastisk författare i stil med Shakespeare, Söderberg eller typ… Ja… Hans personer är oerhört platta och nästintill intetsägande och dessutom nästan alltid män. När en kvinna någon enstaka gång förekommer är hon om möjligt ännu mer intetsägande än männen. Dialogen (som inte heller förekommer alltför ofta, jämfört med många andra författare) är ganska klumpig och väldigt “författad” i betydelsen “inte naturlig”. Den enda känsla Lovecraft ens försökte gestalta var rädsla. Men det gjorde han desto bättre.

Lovecrafts beskrivningar av uråldriga monster kan nästan tyckas lite löjliga nu för tiden, men då har man missat poängen tycker jag. Lovecrafts personer springer inte runt och är livrädda för seriemördare i fula masker. De sitter inlåsta på sina rum och väntar på att de uråldriga, övernaturliga varelserna ska krypa fram ur mörkret och hämta dem. Och hur coolt är inte det? Hihi.

Så jag gillar Lovecraft. Men i större doser (som när man gräver sig igenom två novellsamlingar med en hel hög noveller som egentligen handlar om samma sak) blir det lite lurigt. En enstaka novell i månaden ungefär kan vara lagom.

Metropia (2009)

Året är 2024. Alla Europas tunnelbanor har knutits ihop av gigantföretaget Trexx som även tillverkar mjällschampo. Ett mjällschampo med väldigt speciella bieffekter.

Det var galet mycket hype kring Metropia innan den kom ut. Men när den väl hade premiär insåg både recensenter och vanligt folk att bortsett från den speciella animationstekniken och den visuella upplevelse som den hjälpte till att leverera var det här ingen banbrytande film.

Vilket är tråkigt. För rent visuellt är det här är en helt fantastisk film. Om man gillar extremt gråbleka miljöer och obehagligt realistiska men ändå inte – karaktärer.

Filmen är svenskproducerad och jag har starka skäl att tro att huvudkaraktären Roger Olofsson ska föreställa svensk. Jag tycker det är lite synd att filmen är engelskspråkig. Det hade varit en helt annan (och antagligen mer medryckande) upplevelse att se de fantastiska figurerna i filmen tala svenska. Jag tror det

Men jag gillade skiten. Såklart. Jag älskar sådana här historier och filmen som helhet är en helt fantastisk upplevelse, på riktigt. Hade det varit en vanlig spelfilm hade det inte varit lika fantastiskt. De läskiga animationerna fascinerande, vackra men ibland lite läskiga. Underbara, helt enkelt.

Kolla trailern ovan. Fantastiskt.

The Human Centipede (First Sequence) (2009)

“Den mänskliga tusenfotingen”. Det här är en riktigt härlig bisarr och sjuk skräckfilm som tyvärr inte lever upp till mina lagom höga förväntningar. Tyvärr.

Filmen börjar som vilken ordinär skräckfilm som helst, med två amerikanska unga kvinnor ute på en roadtrip genom Europa. Men helt plötsligt (en mörk, regnig kväll) får de punktering och tvingas uppsöka hjälp.

De hittar till slut ett hus, som tillhör den pensionerade men oerhört skickliga kirurgen Dr. Dieter (som spelas alldeles utmärkt motbjudande av Dieter Laser). Han var under sin aktiva period som kirurg en av de absolut främsta när det gällde att separera siamesiska tvillingar. Nu som pensionär har han hittat en ny hobby: Han syr ihop levande varelser istället. YEAH!

Ett par scener i den här filmen var riktigt motbjudande, men för det mesta kändes det tyvärr som en tämligen ordinär amerikansk skräckfilm (när man väl kommit över det faktum att de tre offren är hopsydda för att forma ett gemensamt… matsmältningssystem). Hela idén är motbjudande och äcklig och sjuk.

Tyvärr är filmen som film betraktad inte helt övertygande. Handlingen är lite seg och efter en timme ungefär känns det som om alla möjligheter är uttömda. Slutet är väldigt förutsägbart och man sitter bara och väntar på det.

Men ändå; inte en dålig film. Om man inte har något emot… sjuka, äckliga och allmänt vidriga saker. YEAH!

Fart

En del kan tycka att det är lite dålig fart på mig. Men det stämmer inte! Det är bara det att jag är så fruktansvärt aktiv i mitt eget huvud att jag inte alltid har tid och energi till att faktiskt göra saker i den verkliga världen.

Men igår skrev jag en novell baserad på en flera år gammal idé och jag är så jävla stolt. Sen har jag tänkt ta itu med redigeringsarbetet på en monstertext jag skrev förra sommaren. Så jag har att göra. Det är inte det.

Men först ska jag nörda lite. Jag ska installera Linux. Igen. Yeah.

Klockrent

De gulliga små barnen i Holje Musikklasser har gjort det igen. Hamnat i tidningen det vill säga. Det är det enda man alltid kan säga säkert om dessa årligt återkommande föreställningarna; de uppmärksammas ALLTID i lokaltidningarna. Inget fel i det, men jag vill också gärna synas.

Årets föreställningen var inte en musikal (som genom åren varit det absolut vanligaste) utan en trevlig “show” med mycket dans och ännu mer musik.

Det var bra. Men de är unga. Kan bli bättre, okej?

Skådespeleriet brukar vara den svagaste punkten (jag är ärlig och snäll nu) och i år slapp vi det. Skitbra.

Virveltrumman lät som blöt kartong och var så sönderkomprimerad att varenda slag lät exakt likadant. Men annars…

Jo, det var trevligt. Jag är inte jätteförtjust i att stå på scenen själv, men de små barnen verkade tycka om det, för det mesta. Jag är också medveten om att de är typ tre år yngre än mig. Men jag känner mig sjukt mycket äldre. Så det så. BAAARN!

Bilden har jag stulit från Sydöstran och det är Gunnel Persson som har tagit den. Tack Gunnel!

(Jag har alltså inte bett om lov eller något sådant, jag har bara plockat den rent av. Jamen anmäl mig då! Gör det bara! Det är ändå ingen som läser den här bloggen.)

TJO!

Söndagkväll

Söndagskväll med blåbärs-smoothie och Lovecraft. Vackert så.

Måste få lite fart på allt annat, så fort jag har lite tid.

Fuzz Guitar Show 2010

Ja, där har jag varit idag. Det var trevligt, trevligt och skoj, skoj.

Typ.

Jag är jättetrött och planerar att imorgon ta igen all den sömn jag har missat under veckan. Rent sömnmässigt har det nämligen varit en rent katastrofal vecka. Jag har snittat 5 timmar/natt vilket förstås kunde ha varit mycket värre, men jag har ändå varit helt förstörd mest hela tiden. Yeah.

Ett litet avsnitt av Flight of the Conchords nu sen somnar jag snabbt och effektivt.

Död

Ja, det är mycket död och sånt just nu.

Belle & Sebastian

Belle & Sebastian är sedan flera år tillbaka ett av mina favoritband. Och nu kommer de till Popagandafestivalen i Stockholm. Popaganda? Jag har hört talas om skiten men inte mer. HM!

Och dessutom säger Aftonbladet att de ska släppa en ny skiva i år… OCH DET HAR JAG MISSAT!? Herregud. Ja, herregud.

Nu ska jag käka korvsoppa.

Lady Gaga i Globen

På fredag “spelar” (hon brukar faktiskt spela lite piano på sina konserter, faktiskt) Lady Gaga i Globen.

Och trots att jag uppskattar damens musik oväntat mycket är jag ändå fullständigt ointresserad av att se en konsert med henne.

Jag är inte riktigt intresserad av en show där ungefär lika mycket fokus läggs på flashiga kläder och koreografi som musiken (som förövrigt mestadels består av förinspelade synthar; inget i fel det, men ändå).

Nä. Fisk.

På lördag ska jag till gitarrmässa i Göteborg. Nördigt och bra. Yeah.

En snabb liten tanke

Jag måste sluta säga “fruktansvärt” så fruktansvärt ofta.

Dagen

Ah. Helt okej dag idag, egentligen. Ensemble fick inleda skoldagen och det var spännande utan att bli alltför ansträngande. Lite synd att man sånglektion gick till att repa avslutningslåten till konserten, men ändå.

Skolan. Kikade på normeringstabellen för högskoleprovet. Jag är mycket nöjd med mitt resultat, faktiskt. Nationellt prov i Svenska B i form av tal. Gick okej. Inte nöjd, men nu slipper jag den skiten, så att säga. Yeah.

Mitt senaste kameraobjektiv är maffigt. Nu ska jag inte köpa mer på ett tag. Och tur är väl det. Mamma hade nog blivit knäpp om de hade fortsatt rulla in i samma takt. Ja, just det.

Tjo. Nu ska jag snart göra något och sen något annat. SPÄNNANDE!