Deckare och Andra Böcker

Min far läser inget annat än deckare. Visst har det hänt att han gjort enstaka undantag; jag och mor lyckades övertala honom att läsa ett par av John Ajvide Lindqvists böcker, vilka både jag och mor älskar, men de var enligt honom “inget speciellt”.

Jag läser väldigt sällan deckare (eller som de nu för tiden verkar heta: kriminalromaner), men det beror inte på att jag ogillar böcker. Det är bara helt enkelt så att jag är så intresserad av de “helt normala” berättelser som deckare oftast utgör.

Jag blir helt enkelt inte lika inspirerad av att läsa om medelålders poliser som dricker kaffe och löser mordfall hit och dit (oavsett hur dramatiska dessa mordfall kan tänkas vara).

För att jag ska kunna dras till en bok (innan jag läst den) så måste den (nästan alltid) innehålla något “konstigt”. Jag brukar gilla sådant som kan klassificeras som science fiction, fantasy, skräck och ganska ofta “speculative fiction”.

Men det är absolut inte så att jag enbart läser sådana böcker (eller ser sådana filmer för den delen). Det är snarare så att jag inte naturligt går till deckarsektionen på biblioteket när jag letar efter nåt spännande att läsa, utan snarare går runt bland hyllorna och letar efter titlar som ser lite “konstiga” ut.

När jag väl läser en deckare eller ett kärleksdrama (eller något annat) som jag blivit rekommenderad så händer det ofta att jag gillar det, om det är en bra bok förstås. Dåliga böcker gör mig bara ledsen, oavsett vilken genre det är.

Jag har flera gånger försökt övertala pappa att läsa något annat än hans evinnerliga deckare, men han gillar att läsa dem. Jag hade nog inte klarat av att läsa enbart deckare. Men… Om jag bara läste deckare så kanske jag skulle börja skriva deckare också. Och då skulle jag genast bli rik och berömd. Eller?