Kort sammanfattning av 2009

2009 var på det stora hela inte riktigt lika kul som 2008.

Jag och min Musik

År 2008 släppte Lenka Kripac sitt första soloalbum, och ändå sen jag blev tipsad om en av hennes låtar har jag lyssnat väldigt mycket på det. Kort sagt så är varenda låt riktigt bra.

Innan Lenka vet jag inte riktigt vad jag lyssnade på. They Might Be Giants och Belle and Sebastian? Kanske. Men efter Lenka har mitt musiklyssnande förändrats väldigt mycket. Mera “radiovänlig” pop och mindre “rock”. Mera kvinnliga popartister och mindre medelålders män med glasögon.

Min musiksmak förändrades faktiskt väldigt mycket under 2009. Jag blev väldigt mycket mera medveten om vad jag faktiskt gillar, och varför jag gillar det. Sen började jag också bry mig väldigt mycket mindre om vad som är “coolt” att gilla och så vidare. Jag gillar bra musik, och inget annat.

 Det har lett till att jag upptäckt väldigt mycket ny musik, vilket också inneburit att jag inte har tid att lyssna på allt jag hittar. I synnerhet inte sen jag fick Spotify.

Och just därför är Lenka lite speciell. Hon har förföljt mig hela året. Det har nog inte gått en enda vecka utan att jag lyssnat på hennes skiva på bussen. Men jag har nästan bara lyssnat på bussen. Därför var det extra spännande att lyssna på den nu här hemma genom lite större, lite bättre högtalare. Jag upptäckte så mycket som jag missat när man suttit i bullret på bussen. Helt fantastiskt, va?

Ska bli spännande att se vad som händer under 2010. Mycket ny musik förhoppningsvis. Bra musik. TJOO!

Deckare och Andra Böcker

Min far läser inget annat än deckare. Visst har det hänt att han gjort enstaka undantag; jag och mor lyckades övertala honom att läsa ett par av John Ajvide Lindqvists böcker, vilka både jag och mor älskar, men de var enligt honom “inget speciellt”.

Jag läser väldigt sällan deckare (eller som de nu för tiden verkar heta: kriminalromaner), men det beror inte på att jag ogillar böcker. Det är bara helt enkelt så att jag är så intresserad av de “helt normala” berättelser som deckare oftast utgör.

Jag blir helt enkelt inte lika inspirerad av att läsa om medelålders poliser som dricker kaffe och löser mordfall hit och dit (oavsett hur dramatiska dessa mordfall kan tänkas vara).

För att jag ska kunna dras till en bok (innan jag läst den) så måste den (nästan alltid) innehålla något “konstigt”. Jag brukar gilla sådant som kan klassificeras som science fiction, fantasy, skräck och ganska ofta “speculative fiction”.

Men det är absolut inte så att jag enbart läser sådana böcker (eller ser sådana filmer för den delen). Det är snarare så att jag inte naturligt går till deckarsektionen på biblioteket när jag letar efter nåt spännande att läsa, utan snarare går runt bland hyllorna och letar efter titlar som ser lite “konstiga” ut.

När jag väl läser en deckare eller ett kärleksdrama (eller något annat) som jag blivit rekommenderad så händer det ofta att jag gillar det, om det är en bra bok förstås. Dåliga böcker gör mig bara ledsen, oavsett vilken genre det är.

Jag har flera gånger försökt övertala pappa att läsa något annat än hans evinnerliga deckare, men han gillar att läsa dem. Jag hade nog inte klarat av att läsa enbart deckare. Men… Om jag bara läste deckare så kanske jag skulle börja skriva deckare också. Och då skulle jag genast bli rik och berömd. Eller?

Andreas recenserar Julafton 2009

Idag är det Juldagen, även känd som dagen efter Julafton. Och vilken fantastisk dag det är att för att sätta sig och skriva en icke alltför seriös recension av årets upplaga av Julafton. Här kommer en sådan, på svenska:

Traditionskänslan:

Traditionskänslan är viktig för julen. Det ska liksom vara som det alltid har varit, annars blir det inte jul på riktigt. Kalle Anka är absolut inget obligatoriskt moment i vårt julfirande enligt mig, men det faktum att Anna Anka stod och skränade i köket förstörde lite av traditionskänslan.
Annars var det väl ganska “traditionellt”. Julafton genomfördes i vårt eget hem, precis som de senaste åren, och det fungerade bra. Noggrant utvalda släktingar deltog, lagom många och lagom högljudda.
Julklappsutdelningen fungerade också bra. Men det var något som inte var riktigt som det skulle. Det kan ha varit någonting med belysningen, men jag är inte helt säker. Kan inte sätta fingret på vad det skulle ha varit.

Betyg, Traditionskänsla: 8/10

Julmaten:

Ah, julmaten! Här har jag inte mycket att säga, egentligen. Utbudet var bra, och varierat. Det fanns något för alla smaker, och det som fanns där smakade bra. Janssons Frestelse är en höjdpunkt för mig, och syster hade lyckats mycket bra med den.
Om jag skulle klaga på något så skulle det väl vara skinkan i så fall. I vår familj är skinkan torr. Och det ska den vara. Både enligt mig, mor, syster och bror. Kanske även andra, men de är de enda jag vet helt säkert.
I år var den helt enkelt inte lika torr som den brukar vara. Inte för att den inte var väldigt njutbar, men den var ändå inte riktigt top notch. Inte som sillen, eller… JULMUSTEN. Julmust äger.

Betyg, Julmat: 9/10

Julklapparna:

Ah! Julklapparna! Det absolut viktigaste när man var… liten, men något som har sjunkit avsevärt i betydelse ju äldre man har blivit. Jag tycker helt enkelt inte om julklappar. Det är JÄTTEJOBBIGT att köpa julklappar till människor. Jag hade väldigt gärna gjort egna, personliga julklappar. Men jag orkar inte. Således är julklappar lite av ett stressmoment.
Men att FÅ julklappar är oftast lite roligare. Även om jag personligen tycker det känns jättejobbigt att människor ska köpa massa grejer till mig; jag har ju egna pengar? Nåväl.
I år fick jag inga fantastiskt dyra och exklusiva presenter. Men jag gick lite böcker, bland annat. Och böcker gör mig glad. Så julklapparna i år gjorde mig glad. TJOO!

Betyg, Julklappar: 9/10

Julstämningen:

Julstämningen under årets Julafton var trots allt ovanstående och det faktum att det låg SNÖ utanför fönstren inte på topp. Den största anledningen till att julstämningen inte riktigt infann sig tror jag beror på at vi helt enkelt inte hade “julpyntat” lika mycket som tidigare år. Men det var faktiskt rätt skönt. Tomtar är läskiga. Men julstämningen på Julafton blev såklart en aning lidande.
Enda gången då lite av den äkta julstämningen kom krypande var när vi satt och tittade på Kalle Anka och Lisbeth Åkerman. Men eftersom “vissa” i släkten tittade på Anna Anka ute i köket så blev det ändå inte riktigt Kalle Anka-stämning i soffan. 

Betyg, Julstämning: 2/10

Julafton 2009 i sin helhet:

Om man läser texten ovan och kikar på betygen jag har delat ut, så kanske man kan tro att Julafton 2009 var en riktigt Höjdarjulafton, förutom att julstämningen inte var riktigt på topp. Men nu är det ju som att julstämningen är antagligen den ABSOLUT viktigaste komponenten i ett lyckat julfirande. Och är inte den på topp så blir inte Julafton någon Höjdarjulafton.
Så det är med en aning vemod och med tankarna bland tidigare års Julaftnar som jag tvingas sätta ett enligt mig alldeles för lågt betyg på något som kunde ha blivit en riktig Höjdarjulafton (med SNÖ och allt!)

Julafton 2009:s Slutgiltiga Betyg: 6/10

Mobiltelefonabonnemangsförsäljare

Alla känner väl till dessa mobiltelefonabonnemangsförsäljare som står lite här och var och försöker sälja mobiltelefonabonnemang till intet ont anande pensionärer. Eller?

För det är ju helt uppenbart att det är just pensionärer som inte riktigt har koll på det där med mobiltelefonabonnemang som är målgruppen. De flesta andra har liksom vett att bara gå förbi, eller slänga ur sig något i stil med ”Aj am sårri batt aj donn't spik svidisch” och se jättebesviken ut. Det tänker jag göra nästa gång. Nåväl.

Dessa mobiltelefonabonnemangsförsäljare är onda! Jo, de är verkligen det! En gång satt jag nämligen bredvid en av dem på tåget (han hette Patrik och jobbade på Telenor). På södra stambanan, norrut, från Alvesta mot Nässjö.

Nåväl. Han satt alltså bredvid mig, och skröt om hur han hade lurat en tant som ”inte hade en aning om vad han pratade om” (fritt citat, det var några år sedan) att köpa någon jävla mobiltelefon med tillhörande mobiltelefonabonnemang.

Vilket jävla svin. Åh, han sa alltså inte detta till mig. Riktigt så jävla jobbig var han inte, faktiskt. Nej, han satt alltså och pratade med en kollega i sin egen mobiltelefon. Och detta faktum att det var en kollega som han pratade med, bevisar ju att det inte var en enstaka företeelse det här, utan ett vanligt förekommande beteende, att lura pensionärer och sedan skryta om det.

Patrik på Telenor jobbar antagligen inte kvar, eller så sitter han numera på ett kontor och skrattar åt dumma pensionärer; han var ju uppenbarligen ”bra” på sitt jobb. Men om han mot förmodan skulle läsa den här texten, så kommer här en liten bild på mig, bara så att du vet att här är jag, och nu är du avslöjad; HAHA!

Fast Patrik kommer antagligen inte ihåg mig. För honom var jag aldrig mer än en jobbig kille som insisterade på att få sitta på sin bokade plats, vilket tvingade stackars Patrik att resa sig – inte bara en gång, utan två – för att släppa förbi mig. Stackars Patrik.

Patrik heter faktiskt Patrik, och ingenting annat, men det spelar nog mindre roll, skulle jag tro. Jag menar, hur stor är sannolikheten att Patrik läser den här bloggen? Eller någon annan överhuvudtaget liksom?