Film vs. Bok – I Am Legend

Ibland ställer jag mig frågan, vilket var bäst? Boken eller filmen? Okej, det händer inte så jävla ofta, men när det händer är svaret nästan alltid “boken”. Varför? Kan det måhända vara så att jag gillar böcker mer än filmer? Kan det måhända vara så att de berättelser som gör sig bra som böcker inte funkar lika bra som filmer? Kan det måhända vara så att ingen egentligen bryr sig?

Boken:

Nyligen läste jag boken I Am Legend av Richard Matheson. En enligt mig ganska typisk SF-berättelse med lite apokalyps… “last man standing” sådär. För er som är obekanta med berättelsen:

Robert Neville är den enda (…?) överlevande efter en sjukdom som närmast kan liknas vid vampyrism. De drabbade blir varelser som lever på blod, inte tål vitlök, inte tål solljus och som dessutom dör om du slår en träpåle i hjärtat på dem.

Om dagarna åker Robert omkring och dödar vampyrer och jobbar med att göra hans hus till en trevligare plats att bo i. Sen händer det lite grejer.

Det är kort sagt en vampyrhistoria (med vampyrer som ofta påminner om dagens zombies) men kanske i första hand en skildring av en ensam människas förfall ner i… ensamheten. Och det gör den bra.

Vid ett tillfälle får Robert syn på en hund – den första levande varelse han ser på en massa månader. Han lyckas efter många om och men locka den till sig och… Ja, det är ett av bokens starkare ögonblick, helt enkelt. Fint, och vackert, och lite sorgligt.

Sen är boken fylld av härlig 50-tals-osande pseudovetenskap, i form av “moderna, vetenskapliga” förklaringar på till exempel varför vampyrerna inte tål vitlök och så vidare. Det är mest löjligt och drar ner helhetsintrycket en aning.

Vidare tappar boken lite kraft framåt slutet och slutet i sig känns lite hastigt, förutom typ sista meningen som är episk på sitt eget lilla sätt. Om man bortser från hur berättelsen tog sig dit och istället funderar över vad det egentligen innebär blir det lite bättre, men det är synd att man måste tänka själv (haha).

Filmen:

Faktum är att boken har filmatiserats ett flertal gånger, men jag tänkte babbla om den med Will Smith i huvudrollen, dels för att den är den enda jag sett, och dels för att Will Smith inte är särskilt lik den väderbitna, blonda mannen som beskrivs i boken.

Egentligen har filmen I Am Legend inte sådär jättemycket gemensamt med boken I Am Legend. Eller, jo det har den ju förstås, men det finns en del stora skillnader.
Lista:

1. Film-vampyrerna är egentligen inte vampyrer typ, utan mest skuttande monster. Inga vitlöksreferenser finns kvar. Tråkigt.
2. Film-Robert är episk läkare/militär till skillnad från Bok-Robert som bara är random kille som gör det bästa av situationen.
3. Film-hunden är med mycket mer och dör en typisk Hollywoodsk “åh, det är så synd om hunden”-död (jag gillar det inte).
4. Man får aldrig känslan av att Film-Robert är ensam och utsatt eftersom han glider runt i lyxbil och jagar hjort och skit i på Manhattan.
5. Film-Robert är trots det inte lika badass som Bok-Robert som ju faktiskt åker runt och slår träpålar i sovande vampyrer om dagarna. Det är fan stentufft.
6. Filmslutet har inte särskilt mycket med bokslutet att göra (finns två versioner, men samma sak gäller båda versionerna, även det alternativa slutet ligger lite närmre boken).
7. Inte särskilt mycket av handlingen över huvud taget har med boken att göra.

Slutomdöme:

Det hade varit svårt att göra en Hollywoodblockbuster fylld med action och liknande, och samtidigt vara trogen förlagan. Förmodligen hade en film som varit helt och hållet trogen boken mest uppfattats som löjlig och ganska… seg. Tror jag.

Men vafan. Will Smith-filmen är inte SF längre. Det är action och lite skräck och lite drama och bara dumt. Hollywood-dumt. Trots bokens numera gammalmodiga idéer och smålöjliga försök till vetenskapliga teorier så är den ändå en mer intelligent berättelse, och i det här fallet (enligt mig) vida överlägsen filmen.

Föga förvånande, eh?