Naomi Novik – Throne of Jade (2006)

Jag stavade lite fel i mitt förra inlägg men det skiter jag i. Dessutom blir det ingen fin bild på boken i det här inlägget, som jag hade i förra. Skitsamma.

I Throne of Jade fortsätter William Laurence och hans drake Temeraire sina äventyr. Denna gången ska de till Kina!

Låter lite töntigt. Låter rent av lite “fantasy för 13-åringar”. Men det är ändå inte det. Bokens största konflikt är en rent diplomatisk sådan, språket är så underbart brittiskt och lågmält att man nästan glömmer bort att Naomi Novik är från New York.

Det är alltså bra, bra på riktigt rent av. En ren fröjd. Och dessutom är det bra att Temeraire-böckerna (bland annat) har gett mig lust att läsa mer om Napoleon-krigen. Köpa nån historiebok på 800 000 sidor och bara försvinna någon månad. Ja, en sån dröm.

Synecdoche, New York (2008)

Trailer för Synecdoche, New York

Den här är filmen är enbart konstig, men lite bra också, stundtals.

Charlie Kaufman har skrivit några av mina absoluta favoritfilmer. Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Being John Malkovich var det jag tänkte på. Adaptation. och Human Nature är inte dåliga de heller, och ganska konstiga.

Synecdoche, New York är Kaufmans regidebut och den är helskum. Väldigt konstig och väldigt svårtolkad. Men det är lite det som är grejen. Det är inte en film man slötittar på en söndagkväll (för sånt rekommenderas typ Black Dynamite) men om man har några timmar över och känner för lite intelektuell stimulans så är den helt okej.

Kort sagt handlar den om en teaterregissör som i ett (undermedvetet?) försök att bräda sin fru (sedermera ex-fru) sätter upp en absurt stor pjäs som mer eller mindre återskapar hela hans liv. Ja, alltså. Det är jättekonstigt.

Men ändå… Jag gillar det. Jag satt och hatade filmen under stora delar av den, men ändå… Den fick mig att fundera lite, tänka efter och så vidare. Det må låta klyschigt men det är ändå lite sant. Bra film, men man måste verkligen ge den en fet chans att bevisa det, tror jag.

Och Philip Seymour Hoffman är ju så bra att man blir dum i huvudet. I synnerhet om man har sett honom i fler roller. Ja, herregud, en sån karl.

The Invention of Lying (2009)

Det här är en film med en riktigt rolig idé, som tyvärr inte håller riktigt hela vägen. Det är ju svårt, sånt där.

Kort sagt. Vi befinner i oss en värld där lögner inte finns. Allt folk säger är sant (eller åtminstone sant ur deras synvinkel, inser jag snabbt) och dessutom har alla ett mer eller mindre tvångsmässigt beteende att säga det de tycker hela tiden, vilket leder till några roliga (men mest fjantiga) scener. Ja.

Vissa saker är däremot lite extra skojiga, till exempel hur reklamen ser ut i en värld där alla talar sanning precis hela tiden. Eller hur man skriver ett filmmanus där man inte kan hitta på saker som inte har hänt på riktigt. Såna saker. Det tar en stund innan man förstått hur “reglerna” funkar.

Hur som helst, filmen handlar om en kille som helt plötsligt säger något som inte är sant. WHOA! Sen inser han att han kan utnyttja detta, eftersom alla tror att allt han säger är sant (varför skulle det inte vara det, liksom?). KONSTIG FILM. Inte jätteskojig, tyvärr. Men helt okej. Och konstig.

Konstig.

Tjo.

Och lite rolig.

The Big Lebowski (1998)

Bröderna Coen har ju gjort några filmer. Burn After Reading är nog min favorit av de jag sett hittills (Brad Pitt, eh?).

Men denna är ju inte dålig den heller. Gonatt. Tjo.

Stranger than Fiction (2006)

Okej, det här är verkligen en av mina favoritfilmer någonsin för att den är så skruvad och absurd och alldeles… alldeles underbar. Sådeså.

Harold Crick arbetar på skattemyndigheten och lever ett inte alltför spännande liv. Men en dag börjar han helt plötsligt höra en röst. En berättarröst som berättar om hans liv. Och bara han kan höra rösten.

Ja, som sagt. Skruvad film. Men alldeles underbar. Will Ferrell överraskade mig nästan lite första gången jag såg den här för jag fick för mig att han bara gjorde fula och tråkiga komedier; vilket den här filmen inte direkt kan kallas.

Mycket bra film, galet bra film. Som sagt. Favorit. Tjo.

Jag försökte hitta en trailer men alla trailers avslöjade alldeles för mycket för att det skulle vara vettigt.

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Sicken höjdarfilm. Om 21 var lite av en besvikelse (den verkade mycket bättre när jag läste om den) så var detta en sån där film som verkar helt okej innan man sätter sig för att kika på den men som sedan bara blir bättre och bättre ända tills man sitter flinar när den är slut.

Fast om jag ska vara helt ärlig så flinade jag redan i filmens första scen. Skoj och lite svart humor emellanåt. Robert Downey Jr. (jag älskar verkligen honom) spelar kriminell kille som blir upptäckt av Hollywood-höjdare (ja, precis lika osannolikt som det låter) och flyttar till Los Angeles. Väl där så kommer de osannolika händelserna på löpande band.

Det är mord och annat skit, ingen fånig gnällkomedi med andra ord. Bra film. RIKTIGT JÄVLA BRA FILM kanske jag ska tillägga. Ja, jag gillade den i alla fall. Tittar man trailern ovan får man en bra bild av filmen. Fast den är skojigare än så, typ. Robert Downey Jr. är ju hur jäkla fantastisk som helst.

21 (2008)

Baserad på verkliga händelser, faktiskt, jojomen.

Unga smarta människor från MIT får lära sig att räkna kort (deras lärare är bra på sånt) och sedan åker de till Las Vegas och pengarna bara rullar in. Till en början i alla fall.

Lagom spännande och sådär. Inte jättebra. Slutet har så många logiska hål i sig att jag blir knäpp. Och rent generellt är slutet inte jättebra.

Men ändå. Duger som torsdagsunderhållning. Och ja, jag ligger efter lite när det gäller att skriva de här små fula kommentarerna.

TJO.

Lucky Number Slevin (2006)

Okej. Det här är typ en film om en kille som är på fel plats vid fel tillfälle. Fast sen blir det jätterörigt. Sen i slutet så fattar man vad det handlat om hela tiden.

Bra film.

Bruce Willis är cool och Josh Hartnett liknar nästan Brad Pitt ibland.

Ja, alltså. Jag orkar inte skriva något mer utförligt. Gonatt.

Usch nä

Människor som inte kan stava, måntro? Nä, usch. Jag går och lägger mig igen. Eller nä, jag måste ju promenera hunden. I regnet. JIPPI.

Koyaanisqatsi (1982)

Jag var helt övertygad om att den här experimentella filmen från 1982 skulle vara mer eller mindre skittråkig, men jag hade lite fel.

Fotot är mycket väl utfört och en del scener är smått vackra. Musiken av Philip Glass gör mycket för uthärdligheten (bra ord).

Kanske inte den bästa film jag sett, men helt klart värt besväret. Hade velat se den på biograf.

Tjo.

EDIT: Det framgick kanske inte, men musiken är helt jävla fantastisk. Och visst, det är kanske en seg film, men som… upplevelse betraktat är det riktigt spännande. Funderar starkt på att köpa den tillsammans med dess två uppföljare. Värt att nämna är också att hela Koyaanisqatsi finns på Youtube, och det var där jag såg den. Helt värdelöst, eftersom det blir en massa stopp i den. Just därför vill jag ha den på DVD. USCH!

Ronin (1998)

Stellan Skarsgård spelar stenhård tysk som är bra på datorer som låter “blip blip”. Dessutom: Två galna biljakter (den ena är dessutom hur lång som helst ungefär). Galet. Lite galen film. Lite konstig, lite tråkig. Men helt okej.

Tjo.

lolz.

Travel Conversacube from Lauren McCarthy on Vimeo.

Jag vill ha en sån. Snälla?

The Italian Job (2003)

Den här är (liksom Ocean’s Eleven) en remake på (eller åtminstone oerhört inspirerad av) en trevlig liten film från 60-talet. Och precis som med Ocean’s Eleven så har jag inte sett originalet. Men jag kanske vill göra det, någon gång, då det verkar vara en bättre film, faktiskt.

Det är lite rån och sånt och så kör de en massa bil, typ. Mini Coopers. LALALA.

The Italian Job är väl inte direkt dålig, men ingen höjdare heller. Känns lite krystat och tråkigt och väldigt Hollywood. Trots trevliga insatser från en massa kända namn. Eller nåt liknande.

Nä, som sagt. Ingen höjdare. Då ser jag hellre om Ocean’s-filmerna en gång till (tänkte se Ocean’s Thirteen typ… snart. Nu?).

Nåväl.

Tjo.

Naomi Novik – His Majesty’s Dragon (2005)

Åh, det här är en oväntat bra bok. Jag köpte den (på svenska den gången) för ungefär ett år sedan och såg därefter till att läsa alla de dittills utkomna böckerna i serien strax därefter. Nåväl.

Precis som en annan av mina favoritböcker (Jonathan Strange & Mr. Norrell) utspelar sig den här boken under i Storbritanien (huvudsakligen) under Napoleonkrigen (inte exakt samma årtal, men ändå). Och precis som Jonathan Strange & Mr. Norrell så har vi med en alternativ verklighet attt göra. Men i Temeraire-böckerna är det udda inslaget inte magi (som i… den där andra boken) utan drakar. Hell yeah. Stora flygande (och intelligenta och trevliga) monster.

Huvudpersonen är sjökaptenen William Laurence som lite mot sin ovilja tvingas bli drakskötare. Sjöfolk (och de flesta andra för den delen) ser nämligen ner lite på drakskötare, av någon anledning). Han inser dock snabbt att det där med drakar kan vara ganska trevligt. Han inser också att hans formella och artiga beteende som är helt naturligt inom flottan framstår som stelt och konstigt inom flygvapnet (eller vad man nu ska kalla drakfalangen).

Till en början tyckte jag det kändes lite löjligt, det där med drakar, men jistanes så snabbt jag ändrade uppfattning. Det var nästan så jag var tvungen att kolla Wikipedia för att vara helt säker på att drakar faktiskt användes under till exempel slaget vid Trafalgar (tyvärr, inga drakar).

Kort sagt så är det en oerhört välskriven bok. Den flyter väldigt fint och språket känns väldigt naturligt, vilket förstås inte behöver betyda att det är realistiskt, jag har ju ingen större erfarenhet av det engelska språket som det användes under Napoleonkrigen. Nåväl. Det är bra i alla fall.

Och en annan smått fantastisk grej är hur naturligt Naomi Novik väver in historiska händelser på ett väldigt naturligt sätt, men samtidigt ändrar en del grejer för att det bättre ska passa in i hennes “värld”. Till exempel så överlever admiral Nelson slaget vid Trafalgar (även om han blir svårt brännskadad och ärrad för livet, hihi) och dessutom visar sig hela slaget vara något av en avledningsmanöver från Napoleons sida för att underlätta hans flygattack mot Storbritannien. Bara en sån jävla grej. Helt underbart.

Men vaf…

Av någon anledning ville jag kolla upp texten till “You’re the one that I want”… Och möts efter en Google-sökning av en sida med texten, och denna lilla detalj i början:

“B= boy/ Danny
G=Girl/Sandy
B= both”

Jag menar… Vafan? Kan de inte tänka lite?

John Lennon

Imorgon fyller skulle John Lennon fyllt 70 år. Nu blev det ju inte så.

Men redan idag tycker Google att det är den 9 september och har valt att hedra John Lennon genom ett litet Youtube-klipp inbyggt i dagens (morgondagesn?) Google-doodle. Klicka och bevittna teknikens under, rekommenderar jag.

Slöbloggande

Jag har liksom alltid trott att grejen med Googles textannonser är att de ska rikta sig till mottagaren (i detta fallet mig). Det är ju lite läskigt med Google. De “läser” dina mejl för att kunna rikta reklam till dig. Blabla. Tjo.

The Others (2001)

Mycket bra film. Känns väldigt tidlös; inte en massa extrema närbilder och sånt som är typiskt för moderna Hollywoodfilmer. Mer klassiskt, utan att för den sakens skull kännas ålderdomligt.

Ljudet spelar en stor roll i den här filmen. Insåg jag när jag såg den. Inte förrän sista tredjedelen så börjar vi faktiskt få se de saker som har vi har hört genom hela filmen. Nästan, i alla fall.

Fantastiskt manus, fantastiskt foto och fantastiskt ljud. Och lite läskig dessutom.

Höjdarfilm.

Just det; tjo.

Duplicity (2009)

Den här filmen såg jag inte för att jag ville se den utan för att jag blev mer eller mindre beordrad att se den. Sånt som händer när man läser filmvetenskap. Hur som helst.

Jag var inte överdrivet förtjust i den här filmen. Det är tidshopp hit och dit och det först efter kanske halva filmen (som är två timmar lång) som jag började fatta vad den handlade. Kan förstås delvis bero på att jag var trött som fan när jag såg den, eller inte. Den är lite rörig hur som helst.

Sen när den var slut så kunde jag ju förstås inte låta bli att gilla den lite, då den ju faktiskt var lite klurig, tänk Ocean’s-filmerna, fast sämre och inte ens hälften så roliga. Men ändå, ja. Nä. Det finns bättre filmer.

Dessutom gillar jag inte Julia Roberts.

Tjo.