Jag är nästan lite uppväxt med Stephen King. Han var en av de första “vuxenboksförfattarna” som jag bekantade mig med (vilket kanske är en av de saker som ligger bakom min besatthet vid… onaturliga saker). Stephen King har alltid varit relativt välrepresenterad i bokhyllorna i mitt hem, så när det var dags att vidga vyerna lite så var det ju inte så konstigt att det blev just King jag började läsa. Och det var när jag senare läste om Stephen King som jag först hörde talas om H.P. Lovecraft. Och på den vägen var det.
Så jag gillar Stephen King, riktigt mycket. Han är en fantastisk författare (inte bara en fantastik skräck-författare) och det är för det mesta en ren fröjd att läsa något av hans verk. Men. Jag kan ha lite svårt för svinlånga böcker, och en del av Kings böcker är verkligen monstruösa (exempelvis Pestens tid som är ruggigt bra och Knackarna som är lite mindre bra, men ändå skojig; värt att nämna att jag har nästan inte läst någonting av King på engelska – än så länge). Men King skriver också noveller. Och jag tycker nästan att Stephen Kings noveller är bättre än hans romaner. Ibland. Kanske. Lite. Bra är de i alla fall.
Strax efter solnedgången är en samling av de senaste noveller King har skrivit under mitten av 2000-talet, och så en liten trevlig historia från slutet av 70-talet. Skoj. Hans förra novelsamling Allt kan hända var också den bra, men kanske lite mer ojämn än denna. Jag antar att jag måste läsa om den för att vara helt säker på den saken. Hell yeah.
Det blir mer King i framtiden. I min bokhylla ligger Salem’s Lot (på engelska; YAY!) och väntar på mig. Jag har inte läst den. Mest för att den verkar vara lite ovanlig i Sverige; finns inte på bibblan och småknepig att hitta. På riktigt, alltså. Men ja. Snart blir det åka av. TJO!
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar