Stephen King - ’Salem’s Lot (1975)

Jag vet inte riktigt varför jag inte har läst den här boken tidigare. Jag gillar ju Stephen King, men av någon anledning har just 'Salem's Lot undkommit mina skräckhungrande ögon (det lät ju lustigt). Eller ja, den mest troliga anledningen är väl att varken biblioteket här i Olofström eller mina kära föräldrar äger ett exemplar. Och det var först för någon månad sen som jag tyckte det var en bra idé att köpa ett eget exemplar.

Nåväl. Stephen Kings andra roman. Och den handlar om VAMPYRER. Egentligen kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag visste det redan innan jag började läsa den. Det dröjer alltså flera hundra sidor innan det görs klart att det är vampyrer det handlar om, och den överraskningen hade varit kul att få... överraskas av. Men så är det ju med alla klassiker. Man vet vad de handlar om och alltför ofta vet man hur de slutar. Hur kul är det att traggla sig igenom Romeo och Julia när man vet alla ändå dör i slutet? Va?

'Salem's Lot handlar om den fiktionella småstaden Jerusalem's Lot (det kanske har något med en trasig skylt att göra?). En författare - som spenderade några somrar (eller hur det nu var) i staden, och då upplevde något väldigt läskigt - återvänder till 'Salem's Lot för att arbeta på en ny roman. Stephen King verkar gilla att skriva om författare. Undrar varför? Nåväl. Den trevlige författaren träffar en trevlig tjej men sen börjar det hända mystiska saker. Döda hundar och barn som försvinner... Kan det ha något med den där lustige Mr. Straker som flyttat till stan för att starta en möbelaffär att göra...?

Nåväl. King har en oerhörd talang för att skriva om människor på ett sådant sätt att de känns väldigt trovärda, och 'Salem's Lot utgör absolut inget undantag. Men jag kan faktiskt irritera mig på att han låter sina karaktärer veta alldeles för mycket. Helt plötsligt kommer de på saker som är viktiga för handlingen (som de alltså måste känna till för att berättelsen ska gå framåt) på ett sätt som känns lite krystat. Det känns lite amatörmässigt faktiskt (till och med jag reagerar ju på det, vilket måste betyda att det verkligen är dåligt.)

Rent generellt känns stilen faktiskt lite opolerad, åtminstone jämfört med Kings senare verk. Han var absolut ingen dålig författare när han skrev Salem's Lot, men han har faktiskt blivit bättre. Men det är egentligen bara småsaker. Jag är van vid att Kings verk ska gå helt smärtfritt, oavsett hur många ord han trycker in i dem, så därför blir jag väl lite chockad när jag måste kämpa med en del passager i den här boken.

JAJAJA. Bra bok, såklart. Har lust att läsa om den men det får vänta åtminstone ett tag. Drygt 600 sidor ju, och jag har en hel liten hög med halvtaskiga sci-fi böcker liggandes i bokhyllan. TJO!

Braindead (1992)

Innan Peter Jackson gick och gjorde Sagan om Ringen-filmerna gjorde han bland annat denna underbara lilla film som väl närmast kan beskrivas som en extremt skruvad zombiekomedi. Den betraktas av många som den blodigaste film som någonsin gjorts. Höhö.

Källan till allt den onda i Braindead är en ful liten apa (“Sumatran rat-monkey” – avkomman till små trädapor som blivit våldtagna av pestbärande råttor – mysigt). Den fula lilla apan biter den mesiga huvudpersonens mamma och sedan är allt igång.

Blodet sprutar, inälvor sprutar och det är för det mesta rent allmänt grisigt. Men en av de äckligaste scener är faktiskt inte särskilt våldsam. Men den är… äcklig. Den involverar var-liknande sörja och trögflytande efterrätter. Ja. Så underbart.

Tyvärr tycker jag att filmen tappar lite fokus framåt slutet, men på det stora hela är det ändå en oerhört underhållande upplevelse. Nu när jag såg den senast var det första gången jag såg den oklippta versionen, men jag kunde inte lägga märke till några större skillnader (och en snabb sökning via Google visar att skillnaderna faktiskt inte var så stora). Men ska man se den bör man nog ändå se den oklippta versionen. Det är ju inte precis så att den klippta är särskilt mycket mindre blodig. Höhö.

Fanboys (2008)

Jag tror inte jag hade tyckt om den här filmen ens hälften så mycket om jag inte hade älskat Star Wars. För det här är egentligen en fullkomligt löjlig film med massa löjliga skämt och halvtrista karaktärer. Med en liten räddande detalj. Den handlar om Star Wars.

Att skiten är fullkomligt fullproppad med Star Wars-skämt (vissa av dem måste nog vara lite av en fanboy för att ens uppfatta) gör det här till en underhållande liten rulle för mig. Och det är underbart.

Handlingen kan kort (men förvånansvärt exakt och utförligt) sammanfattas i att fyra killar bestämmer sig för att åka till Skywalker Ranch och sno en kopia av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace, sex månader innan den släpps. Vägen kantas av en del hinder, mest i form av trekkies – Star Trek-fans.

Jag är själv inte så där överdrivet förtjust i Star Trek (men har alltid gillat Star Wars). Däremot fullkomligt avskyr jag inte trekkies såsom karaktärerna i filmen gör. Hm. Nåväl.

Som sagt, det enda som räddar den här filmen är det faktum att den är gjord med stor kärlek till Star Wars och att den driver med hela Star Wars vs. Star Trek grejen. Jag har aldrig egentligen förstått den debatten. Star Trek är ju rena rama science fiction jämfört med Star Wars.

Nåväl.

TJO!

Toxic Avenger (1984)

Kort sammanfattning: Väldigt mobbad kille blir jagad ut genom ett fönster varpå han landar i en tunna med kemiskt avfall. Därefter tycker jag att titeln på filmen talar lite för sig själv, även om man bjuds på en del överraskningar längs vägen.

The Toxic Avenger gjordes av samma killar som senare gjorde den fina Class of Nuke 'Em High, och jag tycker nog personligen att denna är den bättre av de två (de har båda också fått flera uppföljare men de har jag inte sett ännu, jag är lite sådär rädd att uppföljarna inte är lika bra, eller rättare sagt dåliga på riktigt). Det är inte några riktiga lågbudgetproduktioner men det är ändå inte... "bra".

Manuset är mer eller mindre uselt (dåliga skämt, krystad dialog och en allmän B-känsla), och skådespelarinsatserna är inte direkt värda en Oscar (även om en av statisterna senare kom att vinna en Oscar…). Specialeffekterna är inte helt usla, faktiskt, åtminstone inte för att vara 80-tal. Men de är ju också just det - 80-tal alltså. En liten oväntad grej var dock att vissa slagsmålsscener var lite så där halvt snyggt koreograferade (vi snackar visserligen inte Crouching Tiger, Hidden Dragon eller The Matrix, men ändå).

Men trots de många (och väldigt uppenbara) bristerna är jag oändligt mycket mer road av den här typen av filmer än nästan vilken modern komedi som helst. Skämten är visserligen inte mycket bättre i filmer som Toxic Avenger och Class of Nuke 'Em High, men eftersom både jag som tittar, och de som gjorde de här filmerna är medvetna om att det här renodlade B-filmer utan något annat syfte än att underhålla människor med väldigt låga krav eller åtminstone annorlunda smak (jag räknar mig själv till de senare) så funkar det riktigt bra.

Det kanske är något fel på mig, men jag blir fasen nästan mer berörd av den här filmen än någon annan film jag sett på länge. Den innehåller en liten kärlekshistoria som visserligen är fullkomligt skruvad, men som ändå i mina ögon blir lite sådär vacker på något sätt. Jag blir glad, m'kay?

För jag kan visst uppskatta ett prisbelönad och kritikerrosat drama någon gång ibland, men om jag själv för välja så blir det helst något kortare, mer fartfyllt och framförallt mycket blodigare. Men innebär det att jag har sämre smak än de som föredrar filmer som The Shawshank Redemption och typ... Borta med vinden? Nej, bara annorlunda smak. Och det tycker jag är en fruktansvärt bra sak.

TJO!

Dagens spam 2

Jag laddade såklart ner den där zip-filen, men den var FULL av virus och hästar och sånt. Vem hade kunnat ana det, va?

Class of Nuke ‘Em High (1986)

Fantastiskt underhållande, men inte mycket mer. Ska man klaga på en sån här film ska man klaga på manuset som inte hänger ihop sådär överdrivet mycket, och de stundtals inte alltför övertygande skådespelarinsatserna. Men samtidigt är det ju det som är grejen. Underbar filmkonst.

Ett gäng high school-elever köper marijuana som odlats alldeles intill det närliggande kärnkraftverket (som har haft lite säkerhetsbrister på sista tiden; läckor och liknande). Man skulle kanske kunna säga att filmens budskap är att undvika droger och kärnkraftverk. Men herregud. Jag är svintrött nu, men lycklig. Det här kan mycket väl vara den mest underhållande filmen jag sett… i sommar. Kanske inte den bästa men det här var skoj.

Herregud så dåliga de här filmkommentarerna börjar bli. Men jag kan inte hjälpa det. Nej. Icke. USCH!

TJO!

Boy Eats Girl (2005)

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Det är en helt okej produktion om man säger så. Hyfsade effekter och dugliga skådespelarinsatser (för den här typen av filmer, om man säger så). Men manuset är ju ett jäkla mysterium. De har tagit en idé som är… sådär. Visst, det leder ju förr eller senare till zombies och skit, och det är ju knappast originellt, men helt okej. Däremot har manusförfattaren Derek Landy slängt ihop nåt jävla voodoohittepå som känns… sådär. Det hade funkat om filmen överlag hade haft en mera “plojig” ton, men faktum är att den känns ganska “seriös”. Lite tråkigt, förstås, men det funkar.

Men som sagt, manuset är skrattretande… Ja, inte dåligt. Manuset är oerhört välpolerat, men man kan liksom inte polera bort stora hål och ologiska händelseförlopp. Typ. Men vafan. Jag ska inte klaga. Det är ändå en timme och tio minuters trivsam underhållning med en acceptabel nivå av blod och inälvor. Jag hade inte haft något emot lite mer sånt, men man kan ju inte få allt här i världen. Rekommenderas helt klart om man tror att en kombination av High School-filmer och splatter-zombie-filmer är en riktig fullträff.

Men jag förstår inte hur man kan kalla det här en skräckfilm. Visst, det är “läskigt”. Men är man en van zombiekonnässör vet man ändå ungefär vad som kan tänkas hända, liksom. Jag satt och flinade genom hela filmen. Stundtals för att jag gillar zombies, men mest för att allting var så fruktansvärt fånigt och melodramatiskt high-school-filmsaktigt. Ibland. Och sånt. Ja. Zombies. Höhö.

Jovisst.

TJO!

Aftonbladet… Ja, herregud.

Det var länge sedan jag slutade läsa Aftonbladet för nyheternas skull. Nu är det mera sånt här som lockar mig till denna röda och blekgula (fula) nyhetssajt. Yeah.

Notera även att jag röstade “Ja” i den fina omröstningen.

Stephen King – Strax efter solnedgången (2008)

Jag är nästan lite uppväxt med Stephen King. Han var en av de första “vuxenboksförfattarna” som jag bekantade mig med (vilket kanske är en av de saker som ligger bakom min besatthet vid… onaturliga saker). Stephen King har alltid varit relativt välrepresenterad i bokhyllorna i mitt hem, så när det var dags att vidga vyerna lite så var det ju inte så konstigt att det blev just King jag började läsa. Och det var när jag senare läste om Stephen King som jag först hörde talas om H.P. Lovecraft. Och på den vägen var det.

Så jag gillar Stephen King, riktigt mycket. Han är en fantastisk författare (inte bara en fantastik skräck-författare) och det är för det mesta en ren fröjd att läsa något av hans verk. Men. Jag kan ha lite svårt för svinlånga böcker, och en del av Kings böcker är verkligen monstruösa (exempelvis Pestens tid som är ruggigt bra och Knackarna som är lite mindre bra, men ändå skojig; värt att nämna att jag har nästan inte läst någonting av King på engelska – än så länge). Men King skriver också noveller. Och jag tycker nästan att Stephen Kings noveller är bättre än hans romaner. Ibland. Kanske. Lite. Bra är de i alla fall.

Strax efter solnedgången är en samling av de senaste noveller King har skrivit under mitten av 2000-talet, och så en liten trevlig historia från slutet av 70-talet. Skoj. Hans förra novelsamling Allt kan hända var också den bra, men kanske lite mer ojämn än denna. Jag antar att jag måste läsa om den för att vara helt säker på den saken. Hell yeah.

Det blir mer King i framtiden. I min bokhylla ligger Salem’s Lot (på engelska; YAY!) och väntar på mig. Jag har inte läst den. Mest för att den verkar vara lite ovanlig i Sverige; finns inte på bibblan och småknepig att hitta. På riktigt, alltså. Men ja. Snart blir det åka av. TJO!

Brazil (1985)

Det är egentligen lite lustigt att jag inte sett Brazil förrän nu. Jag älskar ju dystopiska framtidsskildringar, i synnerhet brittiska sådana. För även om Terry Gilliam ursprungligen är amerikan så har han efter många år i Monty Python ändå ett bra grepp om det engelska uttryckssättet. Det finns där, så att säga.

Brazil är som sagt en dystopisk framtidsskildring (typ) och beskriver hur ett litet fel i det ofelbara byråkratiska systemet ställer till det för flera olika människor. Och det är en jäkla historia. När jag såg filmen så uppskattade jag vissa scener och teman mer än andra, så det är ingen fullpoängare för mig, men en ändå en riktigt bra film. För lång, såklart, men ändå. Mycket bra. HA! Dessa texter blir mer allt intetsägande varje gång jag skriver dem… Hm.

Nä. Jag vidhåller att Terry Gilliams bästa film är Twelve Monkeys som han inte skrivit men däremot regisserat. Det är en riktigt jävla bra film. Brad Pitt är ju med i den, bara en sån sak. HA!

Pirates of the Caribbean: At World’s End

Den första Pirates-filmen var en skojfrisk äventyrsfilm à la Disney med pirater. Baserad på en åkattraktion på Disneyland. Vilken jävla grej. Men lagom till den tredje filmen har det hela utvecklats till en episk piratsaga med en rik mytologi och så vidare. Utan att för den sakens skull förlora allt som gjorde den första filmen till riktigt bra underhållning.

Så. Ja. Det är en bra film. Spännande, skojig och lite halvepisk sådär. Men denna tredje del lever inte riktigt upp till föregångarna. Tyvärr. Den lider lite av att den verkligen vill vara en storslagen episk piratfilm. När den borde nöja sig med att vara en riktigt underhållande äventyrsfilm. Med pirater. Och så vidare. Men ja. Jag gillar den ändå. Johnny Depp är ju grym, men när jag ser honom strutsa runt kan jag ändå inte låta bli att känna att han “kastar bort” sin talang lite. Fan. Han kan så mycket bättre, och mycket i den här filmen är inget annat än fånigt. Men på det stora hela är det ändå en skojig film. TJO!

Håkan Nesser – Kära Agnes! (2002)

Jag läste inte en enda bok under hela juli. Är det otroligt eller vadå? Jag som “läser mycket”. Hm. Nåväl. Jag måste säga att jag kunde nog inte valt en bättre bok att plocka upp mitt läsande igen med än Håkan Nessers Kära Agnes!

En fantastisk liten kriminalhistoria som inte är en deckare; en fantastisk liten brevroman som ändå inte är det. Jag fullkomligt älskade varje sida. Det är en så oerhört enkel historia, åtminstone verkar den enkel ända tills man kommer till avslutningen. Och slutet är helt fantastiskt. Herregud, första meningen är fantastisk:

“På det stora hela var det en lyckad begravning.”

Jag var fast redan då, och det var länge sedan jag läste en bok som verkligen inte lät mig släppa taget. Breven mellan barndomskamraterna Agnes och Henny som såg varandra på Agnes makes begravning varvas med tillbakablickar från deras ungdom och det blir ta mig fasen inte tråkigt en enda sekund. Sen är ju boken förstås inte särskilt lång över huvud taget, och hur skönt är inte det?

En del romaner är fullkomligt överösta av sidokaraktärer och sidolinjer som kräver en studentexamen i litteraturvetenskap för att över huvud taget ens kunna uppfattas. Just därför är det så skönt med en “kort” och “enkel” historia som presenteras på ett relativt rakt sätt. Så jävla bra. Fyfan. Får väl kanske kika närmare på någon av Nessers andra böcker, trots att han visst skriver “deckare”.

Just det: TJO!

Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest (2006)

Ah… Den andra delen i den förvånansvärt underhållande Pirates-trilogin. Visst, det är ganska barnsliga filmer fyllda med överdriven och ganska svintrist action, men det är ändå högkvalitativa Disney-produktioner (för allt Disney gör är ju så jävla bra). Johnny Depp älskar jag förstås, och Jack Sparrow kan kanske vara (även om jag inte gillar det riktigt) en av hans bästa roller. Så jävla bra. Hihi.

Men vad filmen egentligen handlar om är det väl egentligen ingen som bryr sig? Vi får Bill Nighy rejält utspökad till bläckfisksliknande pirat, och bara det gör ju skiten värd att se på. Det och Johnny Depp.

Och jag är inte helt förtjust i att jag inledde detta återbesök i Pirates-världen med den andra filmen, men vi hittade inte den första hemma hos syster där filmtittandet ägde rum. Så det så. TJO!

Alice i Underlandet (2010)

Jag saknar den Tim Burton som gjorde filmer som Edward Scissorhands och Ed Wood. Alice i Underlandet känns inte riktigt lika… skoj. Visst, det märks att Burton har hållt i spakarna. Vem bryr sig? Det blir inte bra bara för det. Det är en massa yta, men inte så mycket innehåll. Och visst är ytan fantastiskt underhållande att se på, men man tröttnar rätt snabbt.

Nu är jag ju inte mer än ytligt bekant med Lewis Carrolls två böcker om Alice, men jag tror inte jag hade tyckt mer om filmen om jag hade varit det. Den var ingen höjdare helt enkelt.

Johnny Depp är ju i och för sig alltid kul att se, men inte ens han lyckas rädda skiten. Jävla Disney-film. Tjo…