Vad ska man säga? Det börjar bra. Jag är svag lite svag för den här typen av äventyrsfilmer från sena 70-talet och sena 80-talet. Specialeffekterna har kanske inte åldrats så bra, men de är ändå… fan så mycket mer episka än dagens specialeffekter. Dagens filmer av den här typen är fullkomligt fullproppade med fantastiska specialeffekter med fantastiskt ljus och fantastiska vinklar och fantastiskt hela tiden. Och blir effekten inte så “speciell”. Nä, jag gillar 70-talseffekterna. De är lika visuellt imponerande men de känns ändå mycket större och otroligare. Men det är kanske bara jag som tycker det.
Åter till Superman, filmen alltså. Den börjar bra. Marlon Brando som Jor-El, Kal-Els (Superman) farsa är underbar. Filmen börjar alltså på Krypton, Kal-Els hemplanet och man får hela Supermans ursprung förklarat på ett väldigt tydligt sätt. Tyvärr är jag inte tillräckligt bekant med serierna för att veta hur bra filmen överensstämmer med dem. Men det känns som om det är… rätt. Jag vet inte.
Men sen blir det… värre. Det segar till sig och bristerna i manuset blir allt fler och fler. Tyvärr. Hade jag älskar Superman lika mycket som jag älskar Batman hade det kanske varit annorlunda. Men jag har aldrig riktigt varit förtjust i Superman. Om jag sätter igång och läser lite serier kommer det kanske förändras. Men ändå. Hela grejen med en näst intill oövervinnerlig kille som flyger runt i tajta trikåer. Naje.
Men Clark Kent! Honom gillar jag. I synnerhet i den här filmen. Fullkomligt tafatt. Typ. Yeah. Som jag på en dålig dag, typ. Yeah. Äh. Jag tror jag skippar Superman II och går rakt på Superman Returns. Tyvärr? Kanske.
(Jag vägrar förövrigt att kalla Superman för Stålmannen. Jag kallar inte Batman för Läderlappen och tycker det räcker som förklaring. TJO.)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar