Daybreakers (2009)

Året är 2019 och tio år har gått sedan det stora vampyrutbrottet som ledde till att 95 % av världens befolkning blev vampyrer (jag måste ha missat det, eller?). Kort sagt; det finns inte många människor kvar och tyvärr verkar det som om vampyrer måsta dricka människoblod med jämna mellanrum för att inte förvandlas till vilda monster (ja, alltså vampyrer, fast utan några som helst mänskliga drag, okej?).

Edward Dalton (Ethan Hawke) heter en kille som arbetar hårt för att hitta ett substitut för människoblod. Det är inte så lätt, tyvärr. Men en dag träffar han den före detta vampyren Lionel “Elvis” Cormac (Willem Dafoe)… Och det faktum att han är en före detta vampyr spelar så klart ganska stor roll.

Ja, Daybreakers är något så intressant som en vampyrfilm som lyckas vara originell och nyskapande utan att för den delen bli… alltför konstig. Vampyrerna i sig är ganska klassiska med alla de vanliga kännetecknen (tål inte solljus, ingen spegelbild; påle i hjärtat får dem att explodera våldsamt), men hela grejen med blodbrist och vad som händer med vampyrerna när de inte får sitt blod gör det hela riktigt intressant, faktiskt.

Jag var lite rädd för att det skulle vara en massa action och löjligt påtvingat våld, men det var inte så farligt faktiskt. Det är en välbalanserad vampyrrulle med lagom mängder sprutande blod, exploderande vampyrer och coola kontaktlinser. Ingen kärlekshistoria vilket jag bara ser som ett plus. De brukar kännas så fruktansvärt påtvingade i den här typen av filmer. Så det var inget jag saknade.

Men jodå, helt klart sevärd film om man gillar vampyrer och inte har något emot att titta på en film utan en enda jävla kyss. HA! Ja.