Batman: Under the Red Hood

Batman: Under the Red Hood är en animerad långfilm baserad på en storyline i serietidningen Batman. Den har även lånat och modifierat lite av händelserna i A Death in the Family. Ovanligt våldsamt för att vara en Batman-historia blir det.

Jag orkar inte förklara vad det handlar om. Man måste nog vara lite insatt i Batman för att kunna hänga med riktigt, och är man inte det blir det bara en massa konstiga scener och en massa action däremellan. Vissa försök görs att förklara sambanden för de som inte är bekanta med serierna, men jag har oerhört svårt att se hur man skulle kunna njuta fullt ut av denna underbara lilla film utan att ha relativt god kännedom om de olika karaktärerna och liknande i Batman-serierna.

Så, ja. Jag tyckte det var skoj. Det var kul att höra Neil Patrick Harris i rollen som Nightwing (=Dick Grayson, den första Robin som sedan flyttade till Blüdhaven och gjorde solokarriär som just Nightwing. Som sagt, det underlättar om man har läst lite serier…). Och jag älskar Neil Patrick Harris, verkligen. Men han fungerar ändå inte riktigt i den här filmen. Men det gör inte så mycket. Den är skoj ändå. Yeah.

Justice League: The New Frontier (2008)

Lagom actionfylld animerad rulle baserad på serietidning. Hm. Jo, men visst. Skoj. Faktiskt riktigt skoj. Manus och röster är riktigt, riktigt bra, faktiskt, men jag är inte helt förtjust i animeringen itself. Känns lite stel, lite ryckig. Hade varit okej om det hade varit ett avsnitt av en tv-serie, där nya avsnitt ska produceras hela tiden och snabbt, men nu är det faktiskt en riktig långfilm och jag tycker att större fokus kunde lagts på att få animeringen riktig jämn och gosig. Men ändå. Skoj.

Blir lite galen på att den ger mig lust att börja läsa både The Flash och Superman (utöver Batman och Green Lantern). Har inte tid och inte råd. FUUUHH!!

Neil Patrick Harris som The Flash är skoj. Jag älskar Neil Patrick Harris. Blablabla. TJO!

Superman: Doomsday

Som sagt, Superman är egentligen inte riktigt min grej men det här var ju riktigt… bra? Superman: Doomsday är löst baserad på storylinen The Death of Superman, vars titel egentligen säger det mesta. Jag har faktiskt läst hela den storylinen men eftersom jag inte var ett dugg insatt i hela DC-universumet när jag gjorde det så var det mest rörigt. Och eftersom filmen skiljer sig ganska markant från serierna så behövde jag ändå inte oroa mig för spoilers.

Så… ja. Nu får jag väl försöka ta itu med Superman också. Men först ska jag bara komma ikapp med Batman och Green Lantern. Ja, herregud. Man skulle kunna ha serieläsande som heltidsintresse. Tyvärr har jag inte tid för det. Synd.

Superman (1978)

Jag fick helt plötsligt lust att se Superman Returns från 2006… Men sen kom jag på att den gjordes som en uppföljare till den här klassiker från 1978. Som jag aldrig har sett. OMG! Och jag som gillar superhjältar? Nåväl. Det var hur som helst på tiden att jag fick tummen ur arslet och såg Superman.

Vad ska man säga? Det börjar bra. Jag är svag lite svag för den här typen av äventyrsfilmer från sena 70-talet och sena 80-talet. Specialeffekterna har kanske inte åldrats så bra, men de är ändå… fan så mycket mer episka än dagens specialeffekter. Dagens filmer av den här typen är fullkomligt fullproppade med fantastiska specialeffekter med fantastiskt ljus och fantastiska vinklar och fantastiskt hela tiden. Och blir effekten inte så “speciell”. Nä, jag gillar 70-talseffekterna. De är lika visuellt imponerande men de känns ändå mycket större och otroligare. Men det är kanske bara jag som tycker det.

Åter till Superman, filmen alltså. Den börjar bra. Marlon Brando som Jor-El, Kal-Els (Superman) farsa är underbar. Filmen börjar alltså på Krypton, Kal-Els hemplanet och man får hela Supermans ursprung förklarat på ett väldigt tydligt sätt. Tyvärr är jag inte tillräckligt bekant med serierna för att veta hur bra filmen överensstämmer med dem. Men det känns som om det är… rätt. Jag vet inte.

Men sen blir det… värre. Det segar till sig och bristerna i manuset blir allt fler och fler. Tyvärr. Hade jag älskar Superman lika mycket som jag älskar Batman hade det kanske varit annorlunda. Men jag har aldrig riktigt varit förtjust i Superman. Om jag sätter igång och läser lite serier kommer det kanske förändras. Men ändå. Hela grejen med en näst intill oövervinnerlig kille som flyger runt i tajta trikåer. Naje.

Men Clark Kent! Honom gillar jag. I synnerhet i den här filmen. Fullkomligt tafatt. Typ. Yeah. Som jag på en dålig dag, typ. Yeah. Äh. Jag tror jag skippar Superman II och går rakt på Superman Returns. Tyvärr? Kanske.

(Jag vägrar förövrigt att kalla Superman för Stålmannen. Jag kallar inte Batman för Läderlappen och tycker det räcker som förklaring. TJO.)

Clash of the Titans (2010)

Jag ville verkligen gilla Clash of the Titans… Men nä. Det var bara en massa överflådiga actionscener löst sammanbundna med hjälp av någon oengagerande historia. Och så nån jävla kärlekshistoria som verkligen inte på något sätt känns naturlig. Bara… Hollywood-action. Typ Transformers 2. Inte min grej.

Blev dock lite nyfiken när jag läste att den var en remake på en film med samma titel från 1981. Clash of the Titans á la 1981 känns mer som ett typiskt familjeäventyr. Inte heller riktigt min grej, men ändå. Förklarar dessutom den där fula robotugglan.

Nä, jag ser hellre nån halvtaskig splatterfilm med mycket blod och avhuggna kroppsdelar. TJO!

Det är ju jag det!

Ja, som sagt. Det är ju jag det. Värt att notera att både Repo! The Genetic Opera och Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street skulle kunna räknas som både musikaler (helt klart, även om vissa tycker att Sweeney Todd är mera av en opera… töntar) och som “incredibly gory horror movies” (mera tveksamt; gory – ja; incredibly gory – njae; horror – njae… Men ändå. TJO.)

Ed and His Dead Mother (1993)

Den unge mannen Ed har förlorat sin mor. Och han saknar henne. Så när han får ett erbjudande om att få tillbaka sin mor, i livet, så nappar han direkt. Problemet är att för att Eds nya mor ska få behålla sitt återvunna liv måste hon få i sig mer… liv. Och hon tvekar inte att… ta för sig.

Så jo, den var väl visst rätt underhållande. Den känns dock lite… ofärdig ibland. Lite opolerad. Jag hade ju inte sagt nej till lite mer blod och sånt… Men ändå. Steve Buscemi är cool. Det får duga. Och att låten som spelas i slutet är en gammal TMBG-klassiker. Sånt gör mig glad. ÅH! Tidiga 90-talet, vart tog du vägen!?

Slither (2006)

Det är alldeles för jävla varmt för att jag ska kunna skriva något långt och underhållande om Slither så jag gör inte det. Istället nöjer jag mig med att berätta att det är härlig blandning av splatter, komedi och… ja… lite science fiction. Kanske. Värt att nämna är att humorn är inte filmens främsta tråd, utan snarare en biprodukt av de fruktansvärt bisarra händelser som har en tendens att uppstå i den här typen av filmer. Det är med andra ord inte humor som uppskattas av alla.

Men, kort sagt. Rymdvarelser kommer till jorden och förvandlar folk till zombie-liknande varelser. Det var allt jag visste innan jag såg filmen och det var också den främsta anledningen till att jag överhuvudtaget såg den. Ja, sen läste jag någonstans att den var rätt bra också. Och det var den också. Inte en 100-procentig fullträff men absolut 90 underhållande minuter (lagom längd på en film för övrigt) och helt klart en fantastisk avslutning på en fruktansvärt het söndag i juli. TJO!

Undead (2003)

ÅH! Denna film gjorde mig så oerhört glad! “Australiensisk zombie-film!” tänkte jag och blev glad. Sen visade den sig vara ännu mer än så och då blev jag ännu gladare.

Det är samma människor som ligger bakom Daybreakers som jag skrev om häromdagen, som har gjort den här mysiga zombie… liknande film. Michael Spierig och Peter Spierig. Jag trodde de kom från Australien. Men jag hade fel. De är tyskar. Åh, dessa galna tyskar!

Ja, men skitsamma. Bra film att se om man gillar zombies, blod, lite spänning; lite halvt ironiska/seriösa filmer och… sånt. En film för mig helt enkelt. Jag tror jag ska hålla lite koll på bröderna Spierig. De verkar veta hur man roar en sån… typ som jag.

Favorit i repris

Om vi antar att du kommer med linje 561 från Bromölla, och vill åka med linje 600 mot Karlskrona (via Karlshamn, Ronneby) så har du två möjligheter att (snabbt) ta dig från den ena busshållplatsen till den andra. Detta bussbyte sker i Jämshög och man har inte särskilt lång tid på sig att byta buss, inte ens om man antar att linje 561 är i tid:

1. Den ”korrekta” vägen, längs vägen, på bilden markerat med grönt. Också den längsta vägen.

2. Den snabba genvägen, över gräset; på bilden markerat med den där hemska magentanyansen som alla paint-användare saknar i och med Vista.

Att välja alternativ nr 1 har flera fördelar. Underlaget är asfalterad, vilket innebär att man får perfekt fäste i nästan alla väder, och undviker jord och annat skit som man kan ådra sig vid en passage över Jämshögs ”gröna torg”.

Men alternativ 1 innebär ju faktiskt en längre väg att gå, och man kan ju faktiskt ha lite bråttom (är 561:an lite försenad hinner man nästan helt säkert inte med 600:an), och således kan det väl inte vara så smart att välja den vägen?

Jodå. För så länge du hinner fram till hörnet på vägen (på bilden markerad med en blå liten cirkel) så är dina möjligheter att stoppa bussen väldigt goda (om den skulle avgå innan du kommit fram det vill säga).

Jag demonstrerar det med en lite annorlunda bild:

Här kan man se varför alternativ 1 är att föredra. Om bussen börjar rulla medan du är på väg kommer du helt säkert att få springa. Det är ju ganska lätt att se varför alternativ 1 då är det bättre alternativet (grön).

Om du väljer alternativ 2, och bussen börjar rulla, skulle man dels få göra en kraftig riktningsförändring vilket kan vara svårt att genomföra på ett korrekt sätt i en stressad situation. Dessutom blir själva löpsträckan antagligen längre vilket ju sällan är något att sträva efter.

Varför lägger jag ner massa tid på att rita fina bilder och förklara mina tankar? Jag vet inte. Varför tänker jag ens på sånt här? Jag vet verkligen inte. Det bara kommer till mig ibland... Jag kan inte låta bli. Jaja. Om jag någonsin kommer med linje 561 från Bromölla och ska vidare mot t.ex. Karlshamn vet jag nu smartaste sättet. WOO!

Vid en första anblick kan man ju tycka att 2 är det bästa alternativet. Det blir ju en aning kortare, och således bör det gå snabbare. Man bör dock ha i åtanke att gräs blir mindre behagligt att gå i om det regnat kraftigt (eller överhuvudtaget) och skit på skorna vill ju ingen ha.

Ursprungligen publicerad den 5 april 2009 på min förra blogg. Jag inser nu när jag läser igenom inlägget att det finns några problem med min teori. Vi får väl se om jag någon orkar göra nya bilder som demonstrerar dem. Eller om jag bara skiter i det. Antagligen skiter jag i det.

Men nu hittade jag bilderna, utan de gröna och magenta-färgade strecken. Så kanske ändå. Kanske…

Daybreakers (2009)

Året är 2019 och tio år har gått sedan det stora vampyrutbrottet som ledde till att 95 % av världens befolkning blev vampyrer (jag måste ha missat det, eller?). Kort sagt; det finns inte många människor kvar och tyvärr verkar det som om vampyrer måsta dricka människoblod med jämna mellanrum för att inte förvandlas till vilda monster (ja, alltså vampyrer, fast utan några som helst mänskliga drag, okej?).

Edward Dalton (Ethan Hawke) heter en kille som arbetar hårt för att hitta ett substitut för människoblod. Det är inte så lätt, tyvärr. Men en dag träffar han den före detta vampyren Lionel “Elvis” Cormac (Willem Dafoe)… Och det faktum att han är en före detta vampyr spelar så klart ganska stor roll.

Ja, Daybreakers är något så intressant som en vampyrfilm som lyckas vara originell och nyskapande utan att för den delen bli… alltför konstig. Vampyrerna i sig är ganska klassiska med alla de vanliga kännetecknen (tål inte solljus, ingen spegelbild; påle i hjärtat får dem att explodera våldsamt), men hela grejen med blodbrist och vad som händer med vampyrerna när de inte får sitt blod gör det hela riktigt intressant, faktiskt.

Jag var lite rädd för att det skulle vara en massa action och löjligt påtvingat våld, men det var inte så farligt faktiskt. Det är en välbalanserad vampyrrulle med lagom mängder sprutande blod, exploderande vampyrer och coola kontaktlinser. Ingen kärlekshistoria vilket jag bara ser som ett plus. De brukar kännas så fruktansvärt påtvingade i den här typen av filmer. Så det var inget jag saknade.

Men jodå, helt klart sevärd film om man gillar vampyrer och inte har något emot att titta på en film utan en enda jävla kyss. HA! Ja.

Repo! The Genetic Opera (2008)

En epidemi av havererande inre organ ger företaget GeneCo stora möjligheter att tjäna storkovan. Folk behöver nya organ; GeneCo fixar fram dem. Det enda problemet är att du inte om du inte kan betala dina nya organ i tid så tar GeneCo tillbaka dem, vilket kan ha mer eller mindre ödesdigra konsekvenser, beroende på hur livsnödvändiga dina nya organ är. Höhö.

Och så är det ju en musikal också. Folk sjunger, och de gör det mest hela tiden. Hur underbart är inte det!? Anthony Head (lillebror till Murray Head, som sjöng Judas på originalinspelningen av Jesus Christ Superstar = husgud) sjunger en hel del och han gör det nästan riktigt bra. Jag vill också kunna ju.

Ja, det här är alltså en flippad gore-musikal med blod och sång och inälvor och opera. Med andra ord hade det kunnat vara världens bästa film i mina ögon. Nu blir den inte riktigt det av några olika anledningar.

Först och främst; musiken. Den är oerhört enformig och aldrig riktigt… bra. Kanske för att det inte är riktigt min stil (goth… aktigt). Vissa låtar är helt okej, men för det mesta är det bara… tråkigt och som sagt enformigt. Lite rörigt; mycket som händer hela tiden, då inte på ett särskilt bra sätt.

Sen är det ju handlingen; manuset. Det börjar bra. Hela bakgrundshistorian är visserligen väldigt… otrolig, men riktigt underhållande och det finns liksom goda förutsättningar för en engagerande berättelse. Men mot slutet tappar filmen fokus en aning. Det blir lite geggigt och lite rörigt så där. Inte riktigt… engagerande. Men fram tills dess är det för mesta bra och intressant.

Men det är en ändå en bra film, ja herregud. Jag satt med ett leende på läpparna fram till slutet… då det som sagt blev lite… segt. Tråkigt? Njae, men lite segt. Geggigt var ett bra ord. Det var halvkul när jag halvvägs igenom filmen insåg att Paris Hilton var med… Jag gillar henne inte överdrivet mycket, men jag kan absolut inte påstå att hon gjorde dåligt ifrån sig, ack nej.

Men, ja. Nä. Ska man se Repo! The Genetic Opera? Ja, om man gillar musikaler, splatter/gore och knäppa historier. Annars kanske man ska försöka hitta något annat istället. Typ Pretty Woman.

The Dark Knight (2008)

Denna smått hypade uppföljare till Batman Begins är faktiskt ruggigt bra. Jo, faktiskt. Christopher Nolan tar allt det mörka och skitiga från Batman Begins och gör det ännu mörkare och ännu skitigare.

En sak gillar jag inte. Jag gillar inte att Christian Bale gör till sin röst något så fruktansvärt när han är Batman. Visst, jag förstår grejen med att Batman ska verka lite läskig och omänsklig, men han behöver ju inte låta som om han svalt en mindre gnagare. Typ.

Heath Ledger är förstås ganska fantastisk i rollen som the Joker. Jag föredrar helt klart denna totalt hänsynslöse psykopat utan bakgrund framför Jack Nicholson som ju visserligen inte var dålig han heller, men han var ju ändå… Jack Nicholson. Och allt Jack Nicholson gör är ju… Jack Nicholson. Okej?

Det är förstås väldigt fruktansvärt tråkigt att vi inte kommer få se fler filmer med Heath Ledger som the Joker. Lite ledsen blir jag faktiskt. Men ändå.

Jag gillar Batman. Nu ska jag gå och läsa lite Batman. Batman, Batman, Batman.

Och förstås se fram emot den avslutande delen i Nolans Batman-trilogi.

Sommaren 2012. Suck.

Batman Begins (2005)

Batman Begins utgjorde en nystart för Batman-filmerna, efter de plastiga och flashiga filmerna som gjordes under 90-talet. Välbehövligt. Med Batman Begins återgår man till den lite mörkare och mer seriösa tonen som återfinns i serietidningarna. Eh.

Filmen berättar om Batmans ursprung, vilket förklarar filmens titel. Rent generellt kan man säga att detaljer har ändrats för att göra hela filmen mer realistisk. Christopher Nolan gick medvetet in för att ta bort alla referenser till allt som kan uppfattas som övernaturligt. Även de smått löjliga skurkar som ofta figurerar i Batman-historier har tonats ner, åtminstone en aning.

Jag är däremot inte helt förtjust i Christian Bale i rollen som Batman/Bruce Wayne. Han är inte tillräckligt stor. Batman ska ju vara typ omänskligt stor. Ju. Visst, med rätt träning kanske han inte behöver vara ett muskelberg utan dess like, men vafan. Meh. Batman ska vara två meter hög och en meter bred. Sådeså. Bale är helt enkelt lite för mesig. Tycker jag.

Jag fricken älskar Batman, och den här filmen också, trots Bale. Det är en ruggigt bra Batman-historia och jag hoppas verkligen att vi får se fler filmer i samma stil. Den realistiska tonen som Nolan valt passar verkligen Batman oerhört bra och gör mycket för att sudda bort den ruskigt fåniga (men oerhört skojiga) bild av Batman som tv-serien och filmen från 60-talet gav upphov till.

TJO!