Tysk liten film om en seriemördare. Första filmen om en seriemördare, någonsin, verkar det dessutom som.
Tyvärr tycker jag denna filmen segar ner sig lite under andra hälften, om man säger så. Men ändå.
Det är ju inte en dålig film, faktiskt, men det märks att den är typ runt 80 år gammal, faktiskt.
Om man inte har extremt pretentiösa polare, typ.
Den är som alla bör veta baserad på Frank Millers serier (med samlingsnamnet Sin City). Är man dessutom lite bekant med de serier Frank Miller har gjort kanske man också känner till att han har en något skev kvinnosyn (om man utgår ifrån hans verk, det vill säga). Kvinnorna i hans serier är antingen totalt hjälplösa gnällfisar eller extremt starka och våldsamma bitches, ungefär. Och med stor sannolikhet är de också prostituerade. När han skrev Batman gjorde han Catwoman till en prostituerad, liksom. Bara så där. Nåväl.
Men det är skitsamma, egentligen. Alla karaktärer i Sin City är oerhört extrema. Våldsamma och råa och inte särskilt pratglada. Det kanske beror på att serier oftast inte innehåller så där överdrivet mycket dialog. Och att nästan allt som sägs i filmen är direkt plockad från serien. Fungerar oväntat bra, men Frank Miller är väldigt… speciell. Men det funkar, liksom. Om man bortser från att det är lite fånigt och alltid extremt macho.
Jag har sett filmen flera gånger förut, men såg idag för första gången den omklippta och förlängda versionen. Den största skillnaden gentemot bioversionen är att i den omklippta filmen så presenteras de olika delarna (var och en baserad på ett “serieäventyr”) för sig självt, från början till slut. I bioversionen klipps det istället mellan tre olika handlingar lite då och då.
Jag vet inte vad som är bäst. Ska man se filmen för första gången (och i synnerhet om man inte läst serierna) bör man nog se bioversionen. Faktum är att den är nog egentligen en bättre film. Men om man gillar serierna (och Frank Miller) så kan den omklippta versionen vara fin den också. Jag gillade den. Men jag gillar ju allt möjligt skit.
Tjo.
Mer från bröderna Cohen!
Den här är skruvad. Handlar om kille som inlurad i värsta aktielurendrejeriet. Han blir VD för stort företag, typ. Med enda syfte att dra ner företaget i skiten så aktierna blir värda noll och intet så att styrelsen kan köpa upp hela företaget för en struntsumma. TYP!
Och så händer det en massa.
Lagom underhållande, lite för lång tycker jag. Hade nog varit skojigare om jag hade varit typ.. amerikan. Jag vet inte. Ska sova nu, snart, jag lovar.
Tjo.
Steven Soderbergh har ju gjort Ocean’s-filmerna som jag gillar, trots deras många och ibland oerhört påtagliga brister.
Den här är bättre, riktigt bra. Matt Damon spelar kille som ställer till det en aning för sig själv. Sen blir det inte bättre när han inte kan sluta ljuga. Jo, skojig film. Inte typ “sitta och slå sig på knäna och skratta så att grannarna undrar vad det är för fel på en”-rolig. Men lite lagom rolig.
Tjo.
Jag var duktig och gjorde lite anteckningar när jag såg den här filmen. Hm.
“En orgie i våld och skjutvapen” har jag skrivit, och det stämmer verkligen. Huvudpersonen är en riktig hejare på att skjuta på saker vilket han gör mest hela tiden, filmen igenom. Ett jävla skjutande alltså. Och mycket våld, över huvud taget.
Jag kommer alltså inte ihåg vad filmen handlade om. Det var en bebis, typ, och så var det en jävla massa skjutande. Det är liksom skjutandet man kommer ihåg. Vilket jag tycker säger en hel del om den här filmen.
Därmed inte sagt att den var direkt dålig, vilket många överdrivna actionfilmer har en tendens att vara. Den var lagom underhållande, med en massa skjutande då förstås. Gillar man inte sånt kan man ju titta på något annat. Kanske. Tjo.
Alltså… Eh. Det var jättelänge sen jag såg den här filmen, så kommer tyvärr inte ihåg så mycket. Tar det lite kortfattat.
Det är bröderna Cohen som ligger bakom Fargo, vilket jag personligen tycker säger en hel del. Det är lagom spännande kriminalhistoria som är svår att ta på allvar ibland (på ett positivt sätt).
Steve Buscemi är alltid lika fin. GEGGA.
TJO.
Fantastisk titel men kanske inte riktigt lika fantastisk film.
Hur som helst: Kille blir vittne till mord på valfri Hawaii-ö och FBI bokar in honom på ett plan så att han kan åka hem och vittna. Skurken vet vilket plan och planerar att oskadliggöra honom genom att proppa planet fullt med giftiga ormar! YEAH!
Precis lika dumt som det låter. Men skoj är det. Innehåller en del lite smått obehagliga grejer. En stackars liten hund går ett grymt öde till mötes. Samuel L. Jackson är lika cool som alltid.
Så godkänt, helt klart. Men hade helt klart kunnat göras roligare. Visst, det är helgalet mest hela tiden, men när det ska bli dramatiskt och lite så där lagom hjärteknipande blir det bara klyschigt och Hollywoodskt, och det blir liksom… inte så bra. Tyvärr.
Men det är ändå en skojig film. Ormar på ett flygplan liksom. Höhö.
Den här filmen skrevs i stort sett för Robert Downey Jr. och han gör den bra. Lite synd på 90-talsfrisyren bara.
Filmen handlar om hur en skådespelare vid namn Blake Allen (Robert Downey Jr. alltså) som blir påkommen av sina två flickvänner… De inser att han har… ja, två flickvänner.
Och så ska det redas ut, samtidigt som Blake är orolig för sin sjuka mamma. Det blir bråk och sånt och ja.
Mycket bra film. Manuset skrevs på fyra dagar, vilket kanske märks, men samtidigt är det oerhört välskrivet. Relativt trovärdigt och väldigt… gripande. Tre personer i en lägenhet kanske inte låter så spännande. Men det blir det, typ, ändå.
Som sagt. Bra film. Inte sånt jag brukar se, men lite Robert Downey Jr. tackar man ju inte nej till i onödan, åh nej.
Tjo.
Trailern ovan är från Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos Grindhouse-projekt. Och nu några år senare har trailern blivit en riktig film. En helt underbar film.
Skojigast är nästan att i stort sett varenda scen i trailer finns med i filmen, med möjligtvis några små förändringar. Inte illa, helt enkelt.
Danny Trejo gör sin största roll någonsin, och trots att han är 66 år gammal så känns han genuint farlig. Cool kille. Cool film.
Men ändå. En skitfilm, lite. En massa våld, en massa blod och en massa onödigt lättklädda damer. Manuset är inte utan sina brister och det känns lite… löjligt, ibland. Men det gör ändå inte så mycket. För Robert Rodriguez kan göra bra filmer. Han har det i blodet. Så visst, det kanske inte är en film för alla. Men en film för mig är det helt klart.
Gillar man Napoleon Dynamite så kanske man gillar denna. Båda filmerna har manus och regi av Jared Hess, men de påminner egentligen inte särskilt mycket om varandra.
Redan filmens förtexter gjorde mig på oerhört bra humör då de tar formen av omslag till gamla, nötta sci-fi-bokomslag. En av mina absoluta favorit-konstformer, om man får lov att vara så knäpp.
Det spinner vidare med extrema drifter på sci-fi- och fantasylitteratur och Jemaine Clement är helt underbar som författaren Ronald Chevalier.
Den är kanske inte lika bra som Napoleon Dynamite, men Gentlemen Broncos är ändå inte en dålig film. Den är rolig och även om vissa karaktärer känns lite platta så är slutet ändå oerhört tillfredsställande.
Sam Rockwell gör en makalös skådespelarinsats. Jag älskar honom nästan lika mycket som Brad Pitt.
Extra plus: Filmen är inte längre 90 minuter. LAGOM LÅNG, med andra ord.
TJO!
(Förövrigt är det hysteriskt roligt att Jemaine Clements karaktär går omkring med bluetoothöronsnäcka precis hela tiden men aldrig använder den. Däremot svarar han i en vanlig telefon flera gånger. SKITSKOJ. Eller så är det bara jag som är trött i huvudet. GONATT.)
Skojig film. Lobbyist för tobaksindustrin är jävligt bra på det han och får därför av naturliga orsaker en del fiender. Men nu är jag trött och orkar ta mig fasen inte skriva något mer utförligt.
Nä, det här är en bra film. Lågmält hysterisk. Fullkomligt galen, men galen på ett väldigt diskret sätt. Skojig, med andra ord.
Aaron Eckhart är ju duktig, men jag stör mig ändå lite på honom av någon anledning. Konstigt.
Inlägg
Alla kommentarer
